I helgen var jag ned till Skellefteå för att ta del av en utställning om Anna Odells vid det här laget ganska kända och uppmärksammade examensarbete och en föreläsning med nämnda person. Den gediget utförda utställningen innehöll såväl intervjuer med vårdpersonal inför den spelade psykos Anna Odell aviserade skulle genomföras inom ramen för konstprojektet som hur media följde upp hela historien i form av tidningsklipp. En "epilog" i form av en film där allting sammanfattades - eller ska vi säga gav upphov till ytterligare frågor åt betraktaren att döma själv - avslutade utställningen parallellt med en bildskärm med texter från rättegången mot Odell. En bältessäng ingick även i installationen och ett bandat raseriutbrott med en läkare när det uppdagades att Anna Odell bara fejkat sin sjukdom, samt en tio minuter lång film med själva gripandet.
Installationen, som väl kan sägas vara en ompaketering av en händelse som inträffade 2009, har redan refererats, kommenterats och recenserats i andra medier då den ställdes ut förra hösten och sistlidna vintern på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Varför den i somras dök upp i Skellefteå är svårt att säga, men kanske ville konstnären ta den ut till folket från de icke-verklighet den ansetts skildra enligt vissa. Annars är Nordanåområdet där utställningen förlades ett idealiskt område för kulturmöten, inte minst med övre Norrlands Rio Grande nedanför med hallonsnår ned mot älven och tillhörande hälsostig. För egen del blev jag mest upprörd över att få avlyssna de nedlåtande instruktioner vårdpersonal hade att komma med när Odell presenterade sin planer för dem. Istället för ett enkelt "jaha", som kanske ett yrkesproffs skulle ha svarat på frågan blev det moraliserande omdömen och ifrågasättanden istället för kanske helt enkelt fråga om Odell hade tillräckligt på fötterna för att genomföra sin idé, rent juridiskt vill säga.
Den rättsliga sidan av saken var också det Anna Odell ägnade större delen av sin föreläsning åt. Hon blev ju faktiskt dömd på två punkter i tingsrätten, men det är kanske ointressant eftersom hela historien redan hade marinerats i så mycket politik och debatt innan rättegången mot henne genomfördes. Jag ser det hela som en form av skådeprocess, med fri möjlighet att välja sida för vem som hade rätt eller inte. Med andra ord så tar jag inte ställning i huvudfrågan, om det var rätt av Anna Odell att genomföra projektet. Däremot skadade det inte att maktstrukturerna som finns inom vården blottlades och inte minst det ansenliga drag av amatörism som vidlåder den psykiatriska vården som kom fram i den spektakulära konstinstallationen. Det var också något jag framförde till Anna Odell efter föreläsningen tillsammans med en del andra egna negativa erfarenheter från psykiatrin bifogad med en inbjudan till en poddradiosändning jag avser starta framöver (få se hur det blir med det).
