De borde skämmas, inte sörja

I torsdags hölls begravningsgudstjänst för förre statsministern Thorbjörn Fälldin i Härnösands domkyrka. Önskemålet från den avlidne var dock att begravningen skulle vara av mer blygsam karaktär, kanske tänkt att hållas i Högsjö kyrka nära södra fästet på Höga kusten-bron där Thorbjörn ska ha sista vilan.

Det var på grund av det stora intresset inte minst från flera av samhällets potentater som domkyrkan nu kom att användas som gudstjänstlokal för begravningen. Nuvarande statsministern, den närmast föregående samt nuvarande centerledaren och den föregående till denna syntes bland begravningsgästerna. Och inte minst flera andra aktiva och inaktiva politiker.

Men nog var det upprörande att avhöra hur flera av dessa stod och hyllade såväl Fälldins politiska gärning och person samtidigt som alla vet att de minst av allt tagit efter något av de ideal han stod för. Värst var att höra Maud Olofsson som var den som införde bruket att en partiledare ska ha kvar arvodet från partiet även för det fall när samma person sitter i regeringen med lön från denna tjänst. Hennes efterträdare tog över modellen. Maud Olofsson var också den som släppte in den nyliberala klick som för närvarande kapat centern. Det parti som i många stycken var den främsta företrädaren för småfolket på landsbygden är idag en storstadshistoria som egentligen bara överlever tack vare det kapital som byggts upp genom centerrörelsens producentverksamhet.

I dagarna har Fredrik Reinfeldts bidragslinje synats ordentligt genom dennes "pension" från statsrådstiden som utgått samtidigt med överskott från egen rörelse. Göran Persson använde sig av samma arrangemang när han slutat som statsminister, skillnaden består egentligen bara i att Reinfeldt dragit in mer pengar på bidrag parallellt med "arbete".

De med dylik syn på politiska uppdrag borde inte sörja vid Thorbjörn Fälldins kista. De borde istället skämmas för sitt folkförakt och sina eminenta förmågor att alltid sätta sig själva i främsta rummet. Sällan har väl demokratin i landet känts så hopplös som när en av de sista ur de gamla politikergenerationen gått ur tiden och begråts av en kör av hycklare i ordets egentliga bemärkelse.

Gröning på fel spår

Det är närmast upprorisk stämning på gång i norra Sveriges inland efter det förmodade beslutet att flytta administrativa tjänster inom Vattenfall från Jokkmokk. Det brukar heta att Jokkmokk är den kommun i landet som levererar mest till övriga landet i förhållande till vad man får tillbaka. Om det ska betraktas som om kommunen "plundras" när det i stort sett bara är ett antal generatorer som står och går och övervakas och underhålles ibland kan ifrågasättas, men okej, varför kan inte Vattenfall låta en del av sin verksamhet förläggas till den ort varifrån strömmen härrör? Lokalhyrorna kan inte vara särskilt höga, inte heller driftskostnaderna i övrigt för att ha kontor i Jokkmokk. Det skulle väl vara svårigheten att rekrytera kompetens till verksamheten på en perifer ort men det verkar inte heller vara något problem i det här fallet.

Lotta Gröning har gjort en regionalpolitisk grej av det här, förmodligen med det underliggande syftet att förhindra väljarflykt från hennes parti (socialdemokraterna), som går så långt som till att kräva folkomröstning om utträde för "Norrland" ur Sverige efter skotskt mönster inom Storbritannien. Jag ska ge ett motargument till en sådan propå.

Norrland är ingen sammanhängande del av Sverige med en gemensam identitet. Landsdelen utgörs av åtta landskap, omnämnda första gången under Engelbrektsupproret under namnet "Norlanden". I pluralis alltså. Och så har det fortgått. Någon utveckling liknande den med fallet Småland som i början kallades de små landen skedde aldrig i norra Sverige. Visst är hälsingar överlag ganska självmedvetna och en viss trotsighet finns även hos medelpadingar och ångermanlänningar. Jämtar är också ganska självmedvetna med sin president och republik, men bara på pappret. Norr-och västerbottningar definierar sig hellre i förhållande till vad de är mot, ett drag de delar med de faktiska jämtarna. Går man till forskningen så finner vi att kanske Norrland skulle kunna ingå i den norske statsvetaren Stein Rokkans definition av  extern periferi, längre än så går det inte att sträcka sig.

Om svensk landsbygd ska utvecklas och överleva fordras det andra ingångar än att ropa på staten. Det är i alla fall den ände av problemet jag menar diskussionen måste börja i. Vi har jobbskatteavdrag i Sverige. Ska vi införa också ett periferiboendeavdrag i landet? Fortsättning följer.

Arg på Piteå

Ronny Eriksson har avslutat sitt långa förhållande med Piteå kommun. Han är trött på att inte ha fått tillbaka lika mycket som han gett till kommunen. Och det är lätt att förstå honom.

På något sätt är Ronny Eriksson för stor för Piteå. Han var åtminstone under 90-talet en av landets främsta komiker, i norra Sverige är han nog kanske den störste av alla alla kategorier (undantaget Martin Ljung som var stockholmsbaserad under sin storhetstid).

Piteå kommun har använt sig av en av Ronny Eriksson författad refräng i en sång författad av honom men inte betalat för den förrän efter en upphovsrättslig tvist, därav uppbrottet med relationen till Piteå. Kommunen ville inte heller sponsra tioårsjubiléet av hans mötesplats Krokodil för ett par år sedan.

När en hårdkärnesosse på detta vis vill ha betalt för det han kommit på idén till och förverkligat har uppenbarligen något hänt. Kanske den före detta Haradsbon har lite av entreprenörsanda i sig utöver sedvanligt norrbottniskt gnäll om att alltid börja änden om vad man är mot.

Lägg inte ned Krokodil Ronny. Och vill du inte fortsätta så sälj ett väl inarbetat varumärke.