För ungefär drygt ett år sedan skrev jag här på bloggen att de borgerliga partierna gör klokt i att fälla den sittande regeringen medelst en misstroendeomröstning. Sedan dess har jag fått lika mig med tanken att det pågår ett utdraget strategispel i syfte att köra sönder sossarna som regeringsdugligt alternativ genom att låta dessa så att säga falla på eget grepp. Alliansen är för närvarande - åtminstone officiellt - ointresserade av regeringsmakten
Vad dock de moderata regissörerna bakom skådespelet förmodligen aldrig räknat med är hur det reformerade kommunistpartiet skulle få sätta agendan för politiken på det sätt som för närvarande sker. Som en följd av detta vimlar det formligen av diverse förklaringar om vem som "egentligen" styr landet. Om ett litet femprocentsparti har så stort inflytande, ja vad är det då som motsäger en utifrån styrd konspiration?
Regeringen styr riket och är ansvarig inför riksdagen heter det i Regeringsformens 1:a kapitel 6:e paragrafen. Få håller nog med om att denna del i grundlagen uppfylles idag. Det hjälper inte hur goda mazariner (tack Hanif Bali för den roliga liknelsen) Stefan Löfvén skickar med sina förhandlare till mötena med Allianspartierna när dessa ändå bara fortsätter att obstruera mot regeringens politik med hjälp av så kallade tillkännagivanden med SD:s stöd. De breda uppgörelser som ändå kommer tillstånd bekräftar egentligen bara dess svaghet. Rakt och ärligt hade förstås varit om de mittenpartier i svensk politik som har mest gemensamt går ihop tillfälligt och regerar. Men en koalition mellan S och M skulle förmodligen utdela ett ordentligt slag åt det konfliktperspektiv som många menar är partipolitikens själva livsluft. Det är tråkigt att en sådan lösning har dåliga utsikter att lyckas. Det kommer också att kosta mycket pengar som kommande generationer får betala och det kommer att skada tilliten i samhället och göda ytterligare idéer om vem som egentligen bestämmer.
