Gör dig märkvärdig

Ibland är det allra mest lokala den bästa journalistiken. Jag har varit på en hembygdsfest där den mycket okände träskulptören Edvin Rönnbäck ställde ut sin konst, dock utan att själv medverka vid vernissagen. Kanske är Edvin i likhet med många andra kreativa personer i Kalix och Norrbotten rädd för att bli beskylld för att göra sig märkvärdig och väljer en låg profil av den anledningen.

Man kanske inte ska dra för stora växlar på ett litet konstevenemang, men visst är det ett problem att så mycket i Norrbotten skildras ur ett negativt sammanhang. På många håll i regionen råder dessutom adjektivförbud, en attityd som befodras inte minst av ett politiskt parti som vill avveckla såväl kulturutövande som kulturpolitik, och som dessvärre fick 25 procent av de avgivna rösterna till landstinget i senaste valet.

Fler borde göra sig märkvärdiga för att mota den besvärliga sjuka som benämnes negativism.

Den avlövade svenska högern

Något som debatterats och dissekerats under många år är socialdemokratins förfall i Sverige. Vänstern som idésystem är på det hela taget vingklippt efter sovjetsystemets kollaps och ett samhälle utvecklat mera mot tjänsteproduktion än industriproduktion. Individuella livsstilar som vuxit fram passar helt inte de mallar vänstern har att erbjuda utom möjligen en del alternativa livssätt, som handlar mera om att ställa sig vid sidan av. Socialismen duger fortfarande som samhällsanalytisk metod men knappast som program för politisk förändring.

Hur står det då till på andra kanten, närmare bestämt inom den svenska högern? Ja egentligen knappast mycket bättre. Sedan Fredrik Reinfeldt ideologiskt förskjutit sitt parti åt vänster, är detta idag mera att betrakta som ett mittenparti än ett på högerkanten. I synen på staten intas denna position snarare av centern och folkpartiet. Om det är att vara höger om man är konservativ är Sverigedemokraterna det självklara högerpartiet. Ändå är SD inte att likna vid de gamla moderaterna.

Kanske finns här förklaringen till bristen på konstruktiv idédebatt inom den svenska högern. De svenska högerdebattörerna vill för allt i världen inte förknippas med Sverigedemokraternas program. Tydligast kommer detta till uttryck på ledarsidan i Allianspartiernas husorgan Svenska Dagbladet. Undantaget Thomas Gür och kanske Per Gudmundsson är skribenterna där i huvudsak så nödiga och tillbakahållna inför orden invandring och reglering tillsammans att de nästan spricker. Rädslan för att få sparken är naturligtvis orsaken till detta förhållande. Som något av en undervegetation inom svenskhögern finns en reträttpost för de med andra synpunkter än den gängse officiella synen på invandringspolitiken, ett magasin Neo. Men dessvärre lider även detta organ av samma skräck för tappade kunder som den övriga högern i landet.

Det har spekulerats över varför inte de nya moderaterna har någon Daniel Suhonen, en buse som vågar och kan utmana rådande värderingar i partiet. Förklaringen kan delvis vara att det inte ligger i högerns natur att bråka och storma alltför mycket, i alla fall inte utåt. Någon motsvarighet till skrikvänstern finns inte på andra kanten, snarare talas det där för "den tysta majoriteten". Ändå är fråga om inte någon riktig bråkstake är precis vad den svenska högern behöver just nu. Till att börja med skulle ju de nya moderaterna ta itu med interndemokratin i partiet istället för ägna sig åt grabbrekryteringar. Om moderaternas fortsatta strategi är att kapa åt sig väljare från vänster är sannolikheten stor att den lyckade sagan om nymoderaterna slutar i en partisprängning.

I byarnas värld

I trakterna av vad som måste kallas en seriös kandidat till landets vackraste plats genomförde jag sistlidna helg terräng-DM i löpning. Arrangemanget är numera ett mer eller mindre ett avsomnat koncept, något som slängs efter den klubb eller förening som händelsevis vill ta sig an det. En kombination av eget önsketänk om kortare bana och högt utvecklad amatörmässighet av eventets utformning gjorde att jag sprang fel och omkring 500 meter för långt. Morjärvs SK får skärpa sig om de ska få mig att tävla hos dem någon mer gång.

Den tid då det gick att arrangera tävlingar på byanivå verkar annars höra historien till. Det finns knappast någon anledning att begråta utvecklingen. Eller? Lämnar folk glesbygden och de som finns kvar där heller knappast varit utanför byn, ja då håller heller inte arrangemangen ihop. Det finns otaliga exempel på detta. Frågan blir till slut om det går att driva några verksamheter överhuvudtaget på landsorten.

I Morjärvs centrum finns som en konsekvens av före detta MP-språkröret Peter Erikssons styre i Kalix ett byakontor (han bor själv i närheten). På ett mer tättbefolkat ställe skulle det ha hetat kommundelskontor. Som det verkade när jag var in där liknade stället mer en övergiven fritidsgård. Coop-butiken i samma byggnad var desto mer besökt och hade enligt kooperationens vana ordning på varorna. Alltid något.