söndag, december 28, 2014

Strövtåg i hembygden


På julafton företag jag en promenad i byn där jag växte upp huvudsakligen på 70-talet. Det kalla vädret (under 20 minus) gjorde att jag var ganska nedkyld när jag kom tillbaka till föräldrahemmet.  Fortfarande var det ganska lite snö som lagt sig på marken som synes.


Turen gick nedåt "Skorven" som är ett skogsparti liggandes nära Sörfjärden i Bensbyn, en passage som var flitigt använd av båttrafiken ända in på 1600-talet då staden Luleå flyttades längre utåt havet på grund av landhöjningen. Hit gick många äventyr i barndomen till det sagolandskap som innefattade många granar, en skrotbil och inte minst en stenpir som det gick att ta sig en bit ut i vattnet med torrskodd.


Dinosaurieäggen efter terapijordbruken fanns inte då jag växte upp. Inte för att särskilt många kunde leva på vad jorden gav då heller, men det är ändå tragiskt på något vis att det numera sätts likhetstecken mellan förmågan att hålla landskapet öppet och vara bra på att fylla i blanketter.


Skotertrafiken är en del av vardagen på landsbygden numera. Efter några år decennier med anarki inom skoterframförandena har förhållandena stabiliserats tack vare föreningar som sett till att fordonen håller sig till särskilda anlagda leder. Detta efter kritik inte minst från markägare. I Bensbyn har den lokala skoterklubben sett till att buskörningarna mer eller mindre upphört om de varit några problem tidigare.


Gammalt och nytt möts på landsbygden idag. Den här vyn upp från "banken" får manifestera detta. Den för tankarna till kulturlandskapet framför andra i norra Sverige, Hälsingland. De finns de som menar att Norrbotten koloniserades därifrån bland annat. Kanske kan detta knyta samman landsdelarna på ett sätt som gör att helheten betraktas som något annat än en väderstrecksbenämning.

lördag, december 20, 2014

Förste man ur kapellet

Den politiska ideologi som benämnes socialliberalism har numera få öppna förkunnare i landet. Det parti som länge hävdat ägande till inriktningen har rört sig långt från sina rötter och kan för närvarande betraktas som en verksamhet för sympatisörer från den yttersta högern. Därför är det glädjande att KD:s ledare och före detta socialminister Göran Hägglund tar till orda i ett ämne som kan betraktas som sann socialliberalism.

Att fortsätta välkomna folk till Sverige utan att ha någonting annat än livslångt utanförskap åt många är varken humant eller socialt ansvarstagande. Hägglund är därför helt korrekt ute när han försöker koppla invandring till arbetslinjebegreppet som var en valvinnarfråga för Alliansen 2006.

Skrikhögern och vänstern protesterar naturligtvis. Inte att förvåna när hela den offentliga debatten i en särskild fråga påminner mer om förhållandena i de frikyrkokapell på avsides belägna orter där alla var tvungna att tycka likadant. Så blir det nämligen med en huvudstad med svår växtvärk och rotlösa lantisar som knappast ens funderar över vad en frimodig tanke kan bestå av.

Det kristdemokratiska utspelet främjar insikten om att blockpolitiken tillhör det förgångna. Sverige måste därmed få ett styre som förmår hantera den aktuella situationen. Lite tyder på att sittande regering är lämplig för ett sådant uppdrag.

tisdag, december 16, 2014

En onödig men talande produkt

Igår damp rapporten "Öppna Jämförelser 2014 Folkhälsa" från Socialstyrelsen ned på redaktionsborden. Särskilt öppen vet jag dock inte om den är med sina färdiga och uppradade diagnoser, med tillhörande undersökningsresultat som av förklarliga skäl inte kan delges den stora menigheten på ett sätt som är möjligt att granska. Det slags elände de samhällsrelaterade sjukdomar som valts ut under den närmast sovjetreligiösa rubriken folkhälsa, och som naturligtvis också måste korrigeras och behandlas, för tankarna till hur totalitära diktaturer hade för vana att behandla oliktänkande och avvikare i form speciella klassifikationssystem.

Den "slutsats" som väckte mest uppmärksamhet var den vid det här laget inte särskilt sensationella nyheten att högutbildade har bättre hälsa än lågutbildade. Med den underförstådda uppmaningen att fler ska utbilda sig, precis som om kroppsarbetet skulle upphöra och yrkeskunskaper inte behövdes längre. Vad är det som säger att yrken och arbeten som inte kräver universitetsutbildning i sig innebär att folk blir sjuka? Handlar det inte mer om andra faktorer som inte går att koppla till jobbet? Jag ställer bara en fråga.

Orsak och verkan är alltså inte begrepp av intresse för undersökarna. Och hur ska man förresten förklara kopplingen som görs mellan hållbar utveckling och folkhälsa i rapporten?. Inte har väl alla författarna som medverkat i den sin bakgrund i Umeå??? För egen del upprör det särskilt att läsa om företeelser som valdeltagande och inflytande i politiska processer som underordnade det i sammanhanget oväsentliga begreppet "delaktighet". Detta kanske är användbart i studiet av en utförar-klientrelation, men inom en demokratianalys har det inte att göra överhuvudtaget.

Folkhälsa finns idag inte som egen universitetsdisciplin, men bara det faktum att denna auktoritära politiska ideologi sedan mer än tjugo år har en egen myndighet, för tankarna till det institut för bland annat skallmätning som etablerades i Uppsala i början av 1920-talet. Således finns det ingen anledning att fortsätta utföra utredningar i namn av att vilja frälsa kroppar från ohälsosamt leverne på ett sätt som borde höra till historien vid det här laget. Lägg ned Folkhälsomyndigheter och plocka bort liknande ämnen från högskolornas kursplaner.


lördag, december 13, 2014

Inbördeskriget har startat

Den regeringskris som dolts under ett löfte om extra val fortsätter. Och chefen för laget sköter inte rodret på ett sätt att förvänta av en statsminister. Sällan har väl landet haft styresman med så dålig sikt om kursen framåt.

Från vänster (LO) riktas nu kritik mot S-samarbetet med MP. Från höger via Mona Sahlin visas oförståelse för Stefan Löfvéns tvekan inför fortsatt regerande med samma parti.

Är det måhända så här det ser ut i en rörelse med högt i tak? Nej, knappast. Det vi bevittnar är uppmarschen inför ett inbördeskrig utan dess like inom socialdemokratin. Eftersom turerna i såväl förspelet till som i den just nu pågående regeringskrisen visat att S-partiet inte övervunnit sin mallighet från fornstora dar som den självklare regeringsinnehavaren framför andra så är det bara en tidsfråga innan stridsyxorna åker upp igen. En tänkbar utgång av det hela är att partiet rämnar på sikt.

Jag har redan börjat fundera på vad denna månad kommer att heta i de svenska politiska historieböckerna. Ett förslag: decemberkrisen.

På allt detta har nu beklagandena från regeringshåll börjat rulla in över att de inte kan göra som de vill på grund av budgetnederlaget. Stefan Löfvéns beslut att inte gå till talmannen förra veckan är i det perspektivet inte annat än mycket märkligt. Har karln lyssnat på fel rådgivare igen?

Svensk ekonomi gynnas inte heller av det som pågår.

tisdag, december 09, 2014

Vad vilja Alliansen?

Allianspartierna vill ändra i riksdagsordningen med motiveringen att minoritetsregeringar ska få det lättare att driva igenom sin ekonomiska politik. Hur det ska lösas om det regeringsunderlag som ska driva igenom sitt budgetförslag om alternativet ändå får fler röstar förstår jag inte. Så länge Alliansen lägger fram egna budgetförslag och Sverigedemokraterna röstar på detta utan att lägga fram ett eget och med den tilltänkta? ändringen på detta sätt undviker att marginaliseras från röstningsförfarandet, ja vad vinner man då?

Jag är nog inte ensam om att inte begripa mig på de här typerna av grundlagsliknande övningar. Uppenbart är att många av de statsvetare som just nu springer som skållade råttor med analyser och kommentarer till den pågående regeringskrisen inte gör det heller. Det är svårt att bli klok på spektaklet. Så länge vi har kvar konsenusdemokratin så går det inte att utestänga politiska partier från beslutsprocessen i riksdagen med annat än med breda uppgörelser över blockgränsen. Ungefär som Vänsterpartiet/VPK isolerades under flera decennier av de andra fyra partierna under fempartiepoken.

Förmodligen finns det en dold agenda med Alliansutspelet att ta första steget mot införandet av ett majoritetsvalsystem. Men ska detta gå vägen räcker det inte enbart med ambitionen att krossa Sverigedemokraterna. Det är tänkbart att V och KD går upp i S respektive M med ett majoritetsvalsystem; lika sannolikt är dock att större delen av KD-sympatisörerna går till SD. Och vips har vi ändå ett kvar ett fyrpartisystem som sätter käppar i hjulet ansvarsutkrävarförespråkarna.

Det här är förstås bara spekulationer. En fingervisning om utvecklingen kommer förmodligen i nästa parlamentsval i Storbritannien. Då kommer det också att stå klart om David Camerons metod att hantera migrationsfrågorna hade varit något för Fredrik Reinfeldt att satsa på i senaste valet.

torsdag, december 04, 2014

Råd till Allianspartierna: begär misstroendeomröstning

Det råder ett förvånansvärt lugn dagen efter att regeringen fattat beslutet att utlysa nyval. För mig är det obegripligt att inte Stefan Löfvén valde att avgå eftersom han nu får regera med en oppositionsbudget som underlag. Sa han förresten inte att det var något han inte skulle göra?

Förhoppningarna om Stefan Löfvén som den exceptionellt skicklige superförhandlaren har i alla fall kommit på skam. Detta kan bero på skillnader att utöva denna kompetens i politiken och i fackföreningsvärlden, som är Löfvéns hemmaplan, åtminstone att gå efter vad Leif Lewin skriver.

Regeringen borde alltså ha avgått och Stefan Löfvén kunde om han haft mer erfarenhet från politiskt arbete ha sökt bilda regering av enbart sitt eget parti eller bildat någon form av formaliserat samarbete med allianspartierna eller bara något av dem. Andrahandscenariot som snurrade på under gårdagen hade varit att återlämna makten till Alliansen under ledning av Anna Kinberg Batra som landets första kvinnliga statsminister. Problemet är att regeringsdugligheten för närvarande inte är den bästa hos Alliansen heller. Efter Fredrik Reinfeldts flykt från politiken blir Anna Kinberg Batra som oprofilerad partiledare knappast mer än tjänsteman som regeringschef. På detta ska läggas Jan Björklunds strid för sitt politiska liv där hans typiska felsägningar återkommit igen, med högre frekvens än tidigare. Centerns partiledare är bara yta.

Kvar blir då ledaren för Sveriges minsta riksdagsparti, Göran Hägglund. Denne har längst erfarenhet av partiledaruppdraget och har med tiden vuxit in i rollen som politisk uppdragstagare. Han är också den enda av partiledarna som förmår inta en mer konciliant attityd till Sverigedemokraterna, en egenskap som sannerligen utgör hårdvaluta de kommande åren som förhandlare.

Alliansen bör därför ta initiativ till en misstroendeomröstning om Stefan Löfvén som statsminister och på så sätt omintetgöra det okloka beslutet om extraval. Talmannen fastnar sedan efter sonderingar med alla partiledare för Göran Hägglund som regeringsbildare. Allt detta för att undvika en situation som bara spär på politikerföraktet och förpassar riksdagen till en institution som parodi på demokratisk beslutsmetod.