Annas oändliga äventyr

Anna Odell har firat triumfer under senhösten med sin film om en återträff med sin gamla klass. Och det är väl bara att gratulera. Hon fortsätter i denna längs den väg hon började att följa i sitt konstprojekt om maktstrukturer inom vården. Den källa hon öser ur är närmast bottenlös. Överallt i miljöer där två eller fler människor förekommer har det en tendens att uppstå hierarkier. Vanligare är dock att de reproduceras inom vården eller skolan. Kanske som en konsekvens av den asyl-liknande karaktär dessa institutioner har. I en illa fungerande organisation drabbas därför enskilda individer extra hårt. Mobbning inträder. Det är svårt att sia om hur långt Anna Odell kan nå med sin dramatik, kanske kan hon rentav vara en ny Lars Norén i vardande. Det är lite tyst inom den genre Norén använt sig ifråga om mänsklighetens avigsidor, efterföljare av dignitet lyser med sin frånvaro. Låt oss hoppas på mer i den här konstarten i framtiden.

Folkhälsofanatiker i farten

Några läkare inom Norrbottens läns landsting är rejält uppretade över att de tvingas ställa frågor kring allmänt hälsotillstånd till sina patienter. Med all rätt hävdar de att resurser måste tas från de som är sjuka och att hälsoenkäterna endast tjänar friska som vill ha bekräftelse på sitt sunda leverne. Återigen visar folkhälsoideologin - för det är den som ligger bakom - sin problematiska karaktär. Folkhälsa tillämpad på detta vis tjänar varken patienterna eller vårdutförarna, frågan är istället om den är rentav skadlig. Därtill kommer den totalitära inramning som hänger samman med alla personer som ska kartläggas. Att det ska vara så svårt att överlämna till individen ansvaret för sin hälsa och sitt eget välbefinnande är svårt att förstå. Norrbottens läns landsting har två extra överflödiga råd vid sidan av de två ordinarie, varav ett är så kallat folkhälsoråd. Det går med utgångspunkt i detta att spekulera i hur politiken än en gång ställt till det.

Bristande juridisk kompetens i Nordsverige?

Två domstolsutslag vid förvaltningsrätten och tingsrätten i Luleå respektive Umeå har väckt uppmärksamhet de senaste månaderna. I det första fallet, gällande beslutet att datoranvändare ska betala TV-avgift, kommer målet att gå vidare till kammarrätten och är ännu inte avgjort. I det andra har det gått vidare till hovrätten och delvis avgjorts där men för den skull knappast gjort tingsrättens utslag mycket klarare. Såväl tingsrätt som hovrätten för övre Norrland är belägen i Umeå. Rörande fallet med TV-avgifterna så är kammarrätten i Sundsvall nästa instans. Det ska bli intressant att se hur långt detta ärende kommer att drivas och hur juridiken ställer sig till en fråga som inte politiken lyckats lösa, trots att en utredning föreslog att TV-avgiften ska ersättas av en skatt istället för nuvarande system.

Småpartiernas dilemma

I Svenska Dagbladet skrivs uppskattande om centerns senaste förslag till ny företagar- och jobbpolitik, något som partiet inom ramen för Allianssamarbetet knappast lär få gehör för. Moderaterna har hittills inte velat stöta sig med fackföreningsrörelsen och lär inte heller framgent göra det. Centern vill ha bättre villkor för företagande och utveckla verksamheterna i övergången mellan olika jobb. Det är nog många som är inne på samma linje som centern i de här frågorna, men i likhet med de andra partierna med omkring fem procent i väljarstöd så lockar de inte fler sympatisörer för det. KD inom vård- och omsorg, FP inom skolan och den högre utbildningen och V ifråga om vinster i välfärden är exempel på politikområden där respektive partis ideologiska program har en klar folkmajoritet bakom sig. Ändå uteblir stödet i opinionen. Ifråga om centern handlar det kanske också om att partiet har problem med populariteten hos sina företrädare. Att ledaren själv inte har många dagar ute i produktionen och samtidigt vill öka lönediskrimineringen är ingen säljande politik. Likaså att partiet knutit till sig en avregleringsivrare som ekonomisk-politisk talesperson är heller inte något som ligger särskilt rätt i tiden. Utgången av valet i Norge utgör möjligen en fingervisning om hur det kommer att gå i Sverige nästa år.

Socialdemokratins roll icke utredd

En opera har uppförts i trakterna kring Boden med den så kallade Enbomaffären som underlag. Med detta som utgångspunkt tog jag mig an Tomas Breskys bok i ämnet, som i sig bland annat ska ha legat till grund för föreställningen. Inte för att jag varit där som publik, men något verkar ha gått förbi en del teaterbesökare. Nämligen att det inte var "borgarna" som låg bakom det hela. Statsåklagare Ryhninger (Rolf Degerlund i uppsättningen) har fått representera ondskan i pjäsen, en svensk Joe McCarthy, "högerns man" om man så vill. Den mer sannolika tråd som Bresky inte följer upp ordentligt, är att det hela var ett politiskt drama regisserat av det socialdemokratiska partiet från början till slut, i vilket Ryhninger var verktyget. Ganska omgående efter att Fritiof Enbom på en julmåltid lagt fram sina "bekännelser" för sin hyresvärd så hamnade ärendet hos försvarsminister Torsten Nilsson. Först därefter vidtog det polisiära arbetet. Historien som Bresky berättar, alltifrån det storpolitiska spelet bakom, till Enboms förvirrande vittnesmål, påminner inte så lite om en rättsskandal mera i närtid. Enbomaffären liknar i mångt och mycket turerna kring Sture Bergwall. Också i det sistnämnda fallet fanns det intressen bakom som ville sätta Sverige på kartan och visa att vad som händer i övriga världen minsann händer här också; främst handlade det förmodligen om att åstadkomma genombrott för svensk psykologisk forskning. Här finns en grannlaga uppgift att ta sig an för intresserade forskare och journalister i ämnet. Vilken roll hade alltså socialdemokratin för Enbomaffärens tillkomst?

Den ideologilösa svenska partipolitiken

Almedalsveckan har avslutats och lagt svensk politik i sommardvala. Det var väl ganska lite som stack ut bland arrangemangen, kanske mest som en konsekvens av att ett eller högst två partier i Sverige idag för en ideologiskt utformad argumentation.

Jan Guillou fäster uppmärksamheten på denna harighet inom svensk debatt i Aftonbladet genom att agera konsult åt Stefan Löfvén från sin vänsterutgångspunkt. Andra av de gamla stötarna som tycker att vänstern tiger och borde att massor att säga är till exempel Ulf Lundell. Och det är bara att hålla med. Varför är vänstern så tyst trots en tung ideologisk arsenal att vässa sina argument med?

Taktik har ersatt strategi är nog det enkla svaret på frågan. Guillou är också inne på detta och hänvisar till kampen om marginalväljarna, alltså de som avgör valet. Kärnväljarna som tänker efter såväl två eller tre gånger innan de en börjar fundera på om de ska byta parti är inte intressanta i denna verksamhet. Likväl är dessa de som bär upp respektive parti och kanske vad mera modiga partiledare skulle kunna luta sig mot i mera djärva utspel. Men rädslan vägleder för närvarande svensk politik som är blockerad på de flesta former av ideologisk debatt. Fortsätter det längs samma väg fram till valet är en samlingsregering enda alternativet, eller åtminstone en storkoaltion, något jag föreslog redan inför förra valet.

Northland, Saab och Trustor

Lugnet har tillfälligt infunnit sig ifråga om turerna kring Northland Resources förehavanden i den östligaste delen av Sveriges inland. Om någon produktion kommit igång där är fortfarande okänt. Det känns i alla fall som om det bara är en tidsfråga innan nya problem med finansieringen av projektet börjar om på nytt.

Det var en något märklig konstruktion av finansiärer som dök upp senast och räddade det hela från konkurs. Det är inte så lite som situationen börjar påminna hur det gick till i Saab under några år. Den nog förmodligen bästa ekonomibloggaren i landet Mattias Lundbäck har dragit paralleller mellan Northland och Saab, ja till och med Trustor.

Föga troligt är det att det kommer ut något konstruktivt av den senaste rekonstruktionen utöver att det vinns lite tid. Intressant är att LKAB finns med som intressent, kanske mest dock som ett sätt för staten att döva sitt dåliga samvete. Mitt tips är att gruvbrytningen i Pajala senast vid årsskiftet är lagd i malpåse på obestämd tid. För den som vill rota i och skriva om detta ytterligare misslyckade gruväventyr i regionen finns onekligen en djup fond att hämta material ur.

I spillrorna av Rörelseimperiet

Skrev i mitt föregående inlägg att kooperationen har en del att ta ifrån i syfte att balansera upp ett negativt resultat. Nu visar det sig dock att det realiserbara värdet på dessa inte ens uppgår till en miljard. Detta enligt Dagens Industri.

Så de som ska få fart på Coop igen står för minst sagt en akut utmaning av det större slaget. Min gissning är att ledningen kommer att plocka in proffs som ska få skutan på rätt köl som inte lär blygas för att ta betalt för sina tjänster. Den enda säkra utgången av detta är att allt vad som påminner om medlemsägande kommer att avvecklas. Kanske vore det också det bästa då hela idén med solidariskt ägande och livsmedelshandel för länge sedan är död. Ett alternativ till fortsatt medlemsägt skulle kunna vara att de regionala föreningarna fortsätter på egen hand. Utan amatörerna på central nivå.

Maktspel i kooperationen

KF är sedan ett par år illa ute. Trots försäljningar av tillgångar har förlusterna rakat i höjden. Som första åtgärd tar den nya ledningen till att sälja av det som inte har med dagligvaruhandel att göra. På så sätt ska plusresultat uppnås. Konstigt vore väl annars då det rör sig om belopp i miljardklassen.

Konsumenföreningarna, som äger KF och av vilka vissa går riktigt bra samt på något sätt också fortfarande är bärare av kooperationens grundidé, har genom åren ställt upp för KF. Deras sammanlagda fordran på KF ska visst vara uppe i en miljard.

Nu ska enligt KF:s nya ledning konsumenföreningarna knytas hårdare till paraplybolaget. För mig låter detta förfarande lite väl likt det som ordföranden Anders Sundström ägnade sig åt som VD i Folksam då han var med om lägga beslag på Sparbanksstiftelsernas aktier i Swedbank som dessa kommit över genom att delta i en nyemission där Folksam lånat ut pengar till stiftelserna för aktieköpen och sedan tagit ifrån dem ifrån dem när aktiekursen i Swedbank rasat. På så viss slapp Folksam ta risk med egna pengar men syftet var glasklart, nämligen att utnyttja människors godtrogenhet gentemot "Rörelseägda företag".

På samma sätt riskerar alltså nu konsumentföreningarna att användas i ett annat maktspel, med samma person i huvudrollen. Det är dessa som blir brickorna när de i mina ögon rätt så amatörmässiga ledarna i KF-koncernen ska organisera om. Tyvärr blir nog de långsiktiga konsekvenserna av detta ytterligare ett grundskott mot tanken om hur en ideellt utformad organisation ska skötas, som om det inte räckte med alla bolagsskandaler.

 Finns det något värre än sossar som ska leka kapitalister? Knappast.

Svenska revolutionen

För ett par år sedan uppmärksammade jag hur upplopp i Frankrike liknande den typ som utspelat sig i Stockholmsområdet de senaste dagarna kunde kopplas samman med den revolutionära tradition de har där. En frustrerad klass av medborgare som känner sig utanför samhället som ger sig lös på egendom som "den borgerliga staten" skyddar. Med stöd av intellektuellt tankegods av den typen är det realistiskt att tänka sig ett scenario där samhällets funktioner rubbas på allvar.

När människor intervjuvas ute i förorterna är det skrämmande att höra vilket lågt tilltroende de har till samhällets institutioner. Klart är att många av dem kan användas för ganska grumliga politiska syften. Det här tror jag är något regeringen med Fredrik Reinfeldt inte fått fått riktigt klart för sig. Att ligga lågt med den politiska aspekten av problemet och stärka polisen är en kortsiktig lösning.

Jag tror det är en belastning att förgrundsgestalterna i regeringen har sin huvudinriktning på ekonomi och marknadsföring. De som inte har eller får ett jobb har givetvis ingen nytta av jobbskatteavdrag. Och de som av en del rekommenderas studera utan motivation för detta är heller inte hjälpta. Särskilt som många studier på senare år visat att utbildning inte är det självklara vägen till karriär.

De oroligheter som pågått nattetid i flera dagar nu kan blir riktigt besvärande för regeringen Reinfeldt. Batonger är inte lösningen på dem. Brittiska myndigheter varnar för Sverige, och kanske kommer omvärlden att börja fråga sig vad  de duktiga svenskarna misslyckats med när det blivit så stökigt här också.

Oberörd redaktör

I veckan som gick var Mats Ehnbom, ansvarig utgivare på en tidning i Norrbotten, något av en huvudperson i Uppdrag Granskning. Han fick förklara sig varför hans tidning hängde ut musikern Stefan Gunnarsson som främlingsfientlig och intolerant fastän Gunnarsson bara uttryckt sig kritiskt om flyktingmottagandet i Boden.

Uppenbart är att journalisterna denna gång sökte efter en avvikare som gick att stämpla med det allmer södertrasade tillmälet rasist. Ehnbom hävdade i programmet att journalisten ifråga gav en korrekt återgivning av vad Gunnarssom står för, och att det ungefär är som det är.

I lördags gick att läsa Mats Ehnboms krönika i Norrbottens-Kuriren men inte ens en bisats där om hans figurerande i ett riksmedium. Lite märkligt måste man säga eftersom det inte är första gången hans avisa sticker ut på ett sätt som påminner mera om övervintrad stalinism snarare än öppen dialog.

Mats Ehnbom om någon uppfyller Isaiah Berlins kriterium på en igelkott. Vet allt men tar inte in kritik.

Konsultproblematik

I samma takt som makt och ansvar flyttas ut från offentligheten uppstår mera diffusa arenor för politiskt agerande. Det har visat sig att vissa avdankade politiker fått en mer framgångsrik karriär som konsult än före "pensioneringen". Fenomenet är känt utomlands sedan långt tidigare och på många håll i omvärlden finns regler i syfte att stävja dylika beteenden.

DN föreslår möjlighet att kräva karantänsbestämmelser på området. Frågan är dock om inte diskussionen borde inriktas mer på vad som ska ske mellan de politiska uppdragen. Borde inte fler av dem helt enkelt få uppsöka Arbetsförmedlingen och göra egen verklighet av den arbetslinje så många av dem förespråkar?

En del företeelser tär långsamt ned förtroendet för det demokratiska styrelsesättet. När inte de som ska förvalta systemet längre visar prov på anständighet, varför ska då de styrda göra det? Och varför återgår numera nästan inga bland de mest kända politikerna i hederligt arbete när uppdraget är slut?

Svart dag för löpningen

Bomberna i samband med målgången vid Boston Marathon var inte bara en attack mot idrotten i allmänhet och löpningen i synnerhet utan också en attack på det öppna samhället. Johan Esk tycker att det är märkligt att den här typen av aktioner inte oftare riktas mot idrotten. Det går också att fundera på det hela utifrån ett mera principiellt perspektiv. Jag är nämligen inne på att just löpningsidrotten med dess erkänt starka koppling till individuell frihet retar de som vill ha en annan världsordning. Därtill är löpningen demokratisk på så vis att det egentligen bara krävs träning och skor (enligt vissa inte ens skodon) som yttre förutsättningar att bygga en talang och motivation på. Långdistanslöpningen är dessutom relativt befriad från dopningsproblematiken.

Arrangörer av större löparevent i Sverige höjer nu säkerhetsnivån i samband med tävlingarna. Tills det är dags är det bara att hoppas på att den värsta stormen blåst över. Kanske är det bästa att inte ge det hela alltför stor uppmärksamhet och invänta utredningen som klarlägger sabotörernas ärende.

Yrkesman med smort munläder blir råd

Enligt de flesta tillängliga bedömarna blir Niklas Nordström, Nacka, nytt kommunalråd i Luleå. Han gjorde raketkarriär inom SSU som följdes av snöplig förlust på mållinjen mot Björn Rosengren ifråga om ordförandeposten för partiet i Norrbotten tills den på sig själv osäkre Göran Persson slutligen tvärstoppade Nordströms maktambitioner mot den absoluta toppen.

Det är inte ofta jag står på Göran Perssons sida men den gången gjorde jag det även som icke partisympatisör. Kanske läste Persson från sitt inre av en praktstreber följandes endast minsta motståndets lag i form av ett hot mot sig själv vad vet jag. Niklas Nordström avväpnades i alla fall på tunga uppdrag.

Käften brukar har lätt för att gå på denne man som mest påminner mig om 90-tal när han sätter igång nuförtiden. Om han är något mer än en Duracell-kanin lär snabbt visa sig när han ska styra en organisationen som stundtals kan vara ganska trög. I annat fall blir han inte långvarig i jobbet.

Om den norrbottniska vänsterns aggressivitet

Knappt hade väl elektronikmontören Simon Fors hot mot Svenska Dagbladets ledarskribent börjat glömmas bort innan nästa övertramp gjordes av en ungdomsvänsterledare i Norrbotten. Något bra försvar för något av agerandena har jag inte hört från ledande håll. I det sistnämnda fallet verkat det ha handlat om en som grottat ned sig i Lenins våldsläror.

Att V I Lenin fortfarande högaktas på sina håll i Ryssland må vara försvarligt. Men att det i Norrbotten som väl ändå kan sägas vara en del av Sverige finns de som finner inspiration ur dennes teori och vill omsätta denna i praktik är inget annat än ganska märkligt.

Eller är det? Tidigare här på bloggen har jag skrivit om området norr om Skellefte älv som ett "Västryssland", inte minst på grund av det faktum av att ryska intressen in på 1500-talet, alltså långt efter Nöteborgsfreden 1323, hävdade överhöghet över området. En annan aspekt mera förankrad i nutid tar fasta på det förhållandet att Norrbotten i likhet med dagens Ryssland är råvaruberoende.

Där råvaror utgjort basen i ekonomin har sällan demokratin haft det särskilt lätt. Svordomar, hot och stora idéer har fått ersätta saklig argumentation, kompromiss och pragmatiska arbetssätt. Sanningen gäller i såväl oljestater som gruvregioner. Vänsteraggressionen är symptomet på detta.

Fyra myter och en ledarskribent

På Norrländska Socialdemokraterns ledarsida valde i veckan dess skribent Olov Abrahamsson att återigen rota bland gammalt material ur den socialdemokratiska mytologin. Ett favoritämne genom åren har varit att en sossepropp i början av 80-talet räddade de norrbottniska basindustrierna, något som ska ligga till grund för att malm, stål- och pappersindustrierna i regionen går för högtryck idag. Vad sagan inte förtäljer är om de nödvändiga omstruktureringarna inom främst SSAB lagt grunden för en verksamhet som tidigare var att beteckna som en social inrättning snarare än ett företag. Eller hur den internationella efterfrågan på råvaror och halvfabrikat lyft krisindustrierna när politikerna agerat åskådare.

En sida av myntet av det norrbottniska framgångsexemplet som inte granskats ordentligt ännu är hur problemen med transporter och elförsörjning ställer till det för näringsverksamheter i en avlägsen del av Sverige. De faktiska kostnaderna för dessa visavi konkurrenterna förblir en gåta. Och då duger det inte att komma dragandes med att staten ensam ska stå för fiolerna till en Norrbotniabana. Projektet känns på något sätt som skrivet i stjärnorna utifrån detta angreppssätt. Visar det sig till exempel att basindustrierna i Norrbotten är subventionerade på ett eller annat sätt vore bättre att säga det nu än att prata om ekonomisk kompensation av olika slag. Och att transportproblemet inte började i och med Northland-krisen visade för övrigt nyligen historikern Kjell Lundholm i en artikel.

Den fjärde myten som Abrahamsson framhåller är den om betydelsen av Luleå Tekniska Universitet för regionen. Sant är att bara etableringen av en statlig verksamhet på en ort för med sig många positiva effekter. Men att det skulle bedrivas någonting i stil med forskning och utbildning där som får särskilt mycket uppmärksamhet i omvärlden är inget annat än en förvanskad sanning. Frågan är istället om verksamheten vid LTU mera har karaktären av beredskapsarbeten för mindre kompetenta akademiker än ett inrättning där forskningsgenombrotten avlöser varandra. Det är också sedan tidigare känt att många ungdomar som inte får jobb definerats om till studenter, vilket ytterligare förvärrar högskolornas kreativa bokföring.

Regeringen har gett upp

Det går inte att göra något konkret åt varken utanförskap eller arbetslöshetsnivån. På annat sätt går inte att tolka dagens utspel från moderaterna om att göra det möjligt att studera längre med studiemedel. För det handlar nämligen inte om som det officiellt heter att underlätta för karriärbyte senare i livet. Regeringen - med moderaterna i spetsen - har nu helt enkelt spårat in på samma väg som socialdemokraterna före valförlusten. Arbetslösa och utanförstående flyttas runt i olika kategorier i syfte att förbättra statistiken.

Vård och utbildning är två av de områden som de icke-sysselsatta kan passera i karriären istället för att ha ett riktigt arbete. Frågan är om det ens hjälper som konstgjord andning för den som hamnat utanför. Jobbcoachernas hospitalisering av arbetssökandeproblematiken torde därtill inte åstadkomma mycket positivt i konstruktiv väg, särskilt i åtanke att många av dessa saknar såväl kompetens och har som främsta mål att öka på innehållet i den egna plånboken.

Förslagen om att höja pensionsålder och få folk att jobba längre är nog så medelklassigt som det kan bli. Klart att en kroppsarbetare i snitt kan jobba kortare med samma sorts sysslor än en som sitter på ett kontor hela livet. Trots detta är sjukskrivningstalen inom "hjärnans yrken" inte obetydliga heller som jag tolkar det.

Tiden fram till valet kommer mycket att handla om att säkra makten för Alliansfolket. Därför vore det bra om näringsliv och fack kunde komma framåt på egen hand i de här frågorna. Förhandling är förmodligen en bättre väg än en ytterligare uppspjälkning av arbetslöshetsstatistiken.

Forskning på högstadienivå i Umeå

Läser om en studie som kommer fram till att slappa 16-åringar skaffar sig för tidiga sjukdomar i medelåldern. Jag vet inte (och jag bryr mig egentligen inte heller så mycket), men att döma av en av de inblandade i "forskningsprojektet" så bygger hela slutsatsen på samma utfrågning av respondenter som någon gång bott i Luleå och som jag uppmärksammat i olika sammanhang några gånger.

Fråge- (och svarsmaterialet) är enormt och det går givetvis att hitta på lite av möjligt ur det. Speciellt när det är fråga om läkare som ser sjukdomar i alla riktningar näsan vänder sig. Vad jag dock inte kan begripa är den här fixeringen vid ungdomstiden. Den pessimististiske filosofen Schopenhauer är visserligen inne på att kvinnors intellektuella utveckling avstannar mellan 16 och 18 års ålder ungefär och männens något tiotal senare. Men är det skäl att döma ut unga från livet?

Över allt detta svävar förstås det heliga folkhälsargumentet. "Insatser" ska in tidigt i syfte att leda in ungdomen på glid på den rätta vägen. I botten skvalpar pengarna som ska motiveras av behovet av ännu mera forskning. Ibland går det att undra vad som egentligen är problemet och om ansvaret alltid är samhällets. Vad är forskning och vad är prat?

Presshatet då?

Det har gått någon vecka sedan termen näthat definitivt inympades i det svenska språket. Tolv kvinnor eller apostlar medverkade i ett TV-program av reportern Nicke Nordmark. Dessa hade få utstå en hel del visade det sig. Ändå finns det skäl att förhålla sig skeptisk till den martyrbild som manades fram i inslaget.

Någon definierbar avsändare bakom hoten och glåporden fanns inte utan istället var det hela ihopsaxat till en diffus fiende som under veckans gång fått epitetet den vite arbetslöse arge mannen. Det här sättet frammana ondskan på finns det många exempel på genom historien, ett förhållningssätt eller en strategi som fått de mest fasansfulla konsekvenser.

Det finns ett drag av ängslighet över uppmärksamheten kring rasism och kvinnoförtryck. Och när ovan nämnda journalist dessutom också bekymrade sig över vad som skrivs i privata mail i ämnet så är vi inne på de stalinistiskt-totalitära tankegångar som möjligen kan ha influerat denne och som förskaffat Luleå så dåligt rykte genom åren.

Vad som heller inte kommit fram särskilt bra i efterdebatten av den här frågan är vilken betydelse det haft att kvinnorna själva agerat utifrån ganska centrala maktplattformar i medie-Sverige. På den gamla goda tiden då det var sport bland journalister att trycka dit någon utan andra möjligheter att försvara sig än i pappersblaskan och skratta gott åt tilltaget med kollegorna på lunchen frodades något som kanske skulle kunna kallas presshatet. Är det dit en del vill att vi ska tillbaka?

Vindsröjning hos lågstatusakademiker

Sällan står väl Sverige så ensamt i forskningssammanhangen som i efterdyningarna av Nobelfesten. Denna årliga tilldragelse då vi för att tala med Knut Ahnlund "för en dag förvandlas från periferi till världens centrum". Därför måste det kännas extra motigt för forsknings-Sverige när TV-programmet Vetenskapens värld börjat intressera sig för fenomenet forskningsfusk, ett initiativ som fått kraftig respons enligt vad redaktionen kunde meddela igår.

En annan sida av forskningen som måhända inte har med ohederlighet att göra är de verksamheter på akademierna som helt enkelt inte håller måttet. Desperationen ligger då nära till hands ge sig ut i vildsinta spekulationer som ligger närmare politiken än vetenskapen. Några lågstatusakademiker gav sig för en tid sedan ut i debatten om "ekonomisk demokrati", vilket intet annat var än ett försök att paketera om det gamla löntagarfondsförslaget.

Att denna märkliga idé återigen plockas upp på nytt kan näppeligen förklaras med annat än brist på annat att komma med i konstruktiv väg. Det ursprungliga löntagarfondsförslaget var inte nu inte så tokigt med utdelning av företagsvinster direkt till löntagarna utan facklig inblandning. Men att blanda in demokrati i utförandet av näringsverksamheter har jag ingen som helst förståelse för.

Istället för staten

Folkpartibasen i Norrbotten Jens Sundström (ej släkt) gjorde igår ett intressant utspel. Sundström råder norrbottningarna att tro på konkurshotade Northland Resources planer på gruvbrytning i Pajala och köpa aktier i bolaget. Även om jag för egen del ej är tilltalad av propån så tål förslaget att tänka på.

Norrbotten har en lång tradition av att staten gått in som ägare och aktör i diverse projekt som haverat eller hållit på att gå överstyr. Sökande efter trygghet och ängslan över risktagande har ofta präglat dessa former av beslut. Så när Jens Sundström ser det privatägda bolaget som det vettiga alternativet till att exempelvis LKAB går in som ägare i syfte att säkra brytningen är han inne på rätt spår.

Sedan är det en annan femma att gruvdrift och annan råvaruindustri präglas av mycket stor känslighet för konjunktursvängningar. Vad som ena året kan verka som högtryck i produktionen kan det andra ha övergått djupaste depression. På börsen är råvaruaktier i regel en angelägenhet för de snabba klipparna. Av den anledningen är gruvaktier ingenting för mig.

Det verkligt intressanta den närmaste tiden blir hur lokala media ska förhålla sig till utvecklingen ifråga om gruvbrytningen i Pajala. Kunskapen hos de "näringslivsjournalister" med pite-Nordlund i spetsen som bevakar det hela är inte direkt överväldigande. Frågan är väl ens om det handlar personer som kan stava sig igenom eller ta till sig innehållet i en vanlig bolagsrapport.

Vem vill bli ingenjör?

Svenskt Näringsliv har vaknat till liv med lite nya inlägg om den högre utbildningspolitiken. För en tid sedan ville organisationen reducera möjligheten till studiemedel på utbildningar med humanistisk inriktning. Det var nästan så det gick att se hur de på nytta inriktade näringslivsföreträdarna myste när de fick ställa ingenjörsidealet ovan de onyttingar som kanske bara ville skaffa sig lite klassisk bildning. Frågan idag är väl närmast om Svenskt Näringsliv ännu återhämtat sig från detta klavertramp eller ens ändrat attityd i frågan.

Resurstilldelningssystemet bör i alla fall göras om menar debattörerna med ex-minister Tobias Krantz i spetsen. Men vad jag kan se torde den fyrapunktersmodell som föreslås snarare göra medelsbestämningen än mer snårig. Det nuvarande systemet ska kompletteras med komponenter som i större utsträckning väger in faktorer som etableringen på arbetsmarknaden och utbildningarnas kvalitet. De eventuella paralleller som kan dras med hur det kommunala utjämningssystemet lappats och lagats sedan det sjösattes verkar inte avskräcka i det här fallet. På något vis är det som om Svenskt Näringsliv fallit offer för samma tendens som uppenbarar sig i offentliga organisationer inom vård och utbildning rent generellt, nämligen att administrationen får växa ohämmat. Vad som borde vara enkelt och okomplicerat blir till en kostsam verksamhet istället för en effektiv resursfördelning. På annat sätt kan jag inte tolka rörigheten i den förelagda propån.

Det finns skäl att fundera över hur mycket i det här som är uttryck för den politik Tobias Krantz inte fick förverkliga som högskoleminister. Han fick i praktiken sparken av Jan Björklund efter valet och ersattes av statssekreterare Peter Honeth som ansvarig för forskning och högskolor på Utbildningsdepartementet. Jan Björklund har en plan för grund- och gymnasieskolan men ifråga om den högre utbildningen väntas det fortfarande på någon som kan peka ut färdriktningen. Förmodligen är det rätt väg att börja med resurstilldelningssystemet. När jag började läsa på högskolan ungefär samtidigt som det nuvarande resurstilldelningssystemet infördes tyckte många inklusive mig själv att det var märkligt att lärarna fick tillämpa en modell där så många som möjligt släpptes igenom. Att kvalitén fick stryk med denna ordning var ju alldeles uppenbar. Lösningen på dilemmat ligger måhända i att studenterna i framtiden får mera gehör för sina åsikter om den utbildning de väljer att investera i.

Avslöjande avgång

Minister Sabuni ska lämna sitt uppdrag. Statsvetare Bjereld i Göteborg ser beslutet som ovanligt, något jag inte håller med om mot bakgrund hur det gick till när Lars Leijonborg avgick i syfte att bereda väg för sin efterträdare Tobias Krantz i god tid före valet.

Nyamko Sabuni har bland annat kallats orädd i kommentarerna under dagen. Själv har jag dock aldrig sett det på det viset. Däremot vet jag att många haft en del överdriven respekt för henne. Hon har av allt att döma vetat vad hon velat. Som en kuriositet kan nämnas att finska nyhetsprogramment Uutiset ikväll gav Sabuni nära nog hjältestatus för sina insatser att ge finskan förvaltningsområden i Sverige. Ett faktum som kanske borde lyftas fram bättre.

Annars säger väl proceduren med avgång och efterträdarens inskolning en del om arbetsordningen i regeringen. Ett ministeruppdrag har ganska lite att göra med möjligheten till ansvarsutkrävande från väljarnas sida. Det är ett jobb helt enkelt. Åtminstone verkar FP-ledningen se det så.