fredag, januari 28, 2011

Mästaren bakom mästaren


Uppe på Mosebacke på Söders höjders står Strindberg staty. Det är här inledningen på hans genombrottsroman Röda rummet utspelas. Strindberg slog igenom som realistisk författare och han är väl den svenska författare vars privatliv dissekerats, analyserats och undersökts allra mest.

Vad som är mindre känt om bysten på Mosebacke är att i huset som syns i bakgrunden bodde en av våra allra främsta verskonstnärer, kanske den enda av europeiskt snitt från vårt land, åtminstone av de romantiska poeterna. Erik Johan Stagnelius hyrde rum här under sin första tid i Stockholm som anställd på ecklesiastikexpeditionens kansli. Utsikten över staden är magnifik från huset, något som inte kunnat märkas i det skalden skrev om vi antar att han hade fönster mot norr från sin kammare. Stagnelius författarskap rörde knappast yttervärlden, i skarp kontrast till vad Strindberg brukade skriva om.

Jag har läst en del av Strindberg men aldrig något där denne nämnt just Stagnelius. Annat än att svenska diktare fram till honom själv skrivit som präster eller något dylikt. Kanske var det ett sätt att respektera Stagnelius som Strindberg inte i varje fall i några större ordalag uppmärksammade sin tidiga 1800-talskollega, precis som äregiriga personer ibland kan göra. De båda är under alla omständigheter varandras motsatser. Om den enes tankevärld är det svårt att uttala sig klart under det att om den andres har det gått att ställa upp en koncis byggnad.

Uppgifterna om Stagnelius privatliv är knapphändiga och de som försökt teckna en bild av hans stund på jorden har verkligen fått lägga pussel. Senaste försöket utfördes av Göran Hägg som dessutom lanserade en högst sannolik förklaring till poetens för tidiga död. En av våra nationalskalder spelade huvudrollen i ett mycket fult spel när han såg sig utmanad av en större begåvning än honom själv. Ett inte alldeles för ovanligt scenario som bör tjäna till eftertanke nästa gång drevet går mot någon som inte uppfyller den gängse mallen.

torsdag, januari 20, 2011

Ingen näringslivssupporter vid Piteå Universitet

En rapport betitlad "Fullbordat faktum" har tagits fram vid Piteå kommun. Författare är Thomas Johansson som jag känner sedan tidigare från studietiden. Ämnet för studien är vindkraftssatsningen i Markbygden i Piteå.

Johansson använder sig av Jürgen Habermas distinktion strategiskt/kommunikativt handlande för att analysera beslutets tillkomst, och inte förvånande blir slutsatsen att detta kom till på ett strategiskt plan genom att de ifrågavarande vindkraftsbolagen använde sig av särskilda medel för att uppnå önskade målsättningar hos regelansvariga myndigheter. Motstående intressen som kunde ha kommit till tals i en mera demokratisk procedur fallerade eftersom kommunikationen med dessa brast mer eller mindre fullständigt.

Så här ser det ut lite överallt numera men något att reagera på i sammanhanget är ändå hur rapporten uppehåller sig vid "bolagen". Det låter nästan som om den goda vindkraften är i färd med att överta den bespottade kärnkraften som hatad energikälla. Hur har det blivit så här? Fungerar ordet industri eller näring som markör för vad som är icke lämpligt eller vad menar rapportförfattaren?

Sedan reagerar jag lite på den rationalistiskt inspirerade teorin ur Habermas handlingsteori som säger att politiska beslut "rimligen skall kunna sägas vara genuint förankrade". Håller inte denna grundbult ihop resonemanget, ja då rasar helt byggnaden som en korthus.

Kanske är Piteå kommun inte riktigt den rätta intellektuella miljön för utredningar av dylikt slag även om självmedvetenheten inte saknas. På kommunens hemsida står att läsa om tjänster som "samhällstrateg" och till och med "kommundoktorander". Ursäkta men får kommuner hålla på med forskning och vad säger reglerna och Högskoleverket om detta?

När allt kommer omkring så är det väl ändå så att ovanstående utblick över det påbörjade vindkraftsäventyret i Markbygden är av ganska överdimensionerat slag. Lite som att sätta en alldeles för liten chaufför bakom en för stor ratt. Ett allmänt intryck är att de lite bortkomna politikerna på lokal nivå fått ett erbjudande de inte kunde tacka nej till och att utredande i ärendet mera syftat till att fylla ut tiden på jobbet för överflödig personal.

söndag, januari 16, 2011

Välkommet tillskott för idrottsfilosofer


Sverker Sörlin har skrivit en bok om skidåkningens "väsen". Han har tränat med norska skidslandslaget, något som verkar ha gillats av DN:s recensent P O Enquist som själv en gång tiden testade på att hungerstrejka i syfte att testa sanningshalten i påståendet att de balter i uniformer som hamnade i Sverige efter andra världskriget for illa.

Jag hört en del säga att de löser problem när de åker skidor. Att den genomsnittlige skidåkaren skulle vara att jämföra med asociala konditions- och kraftfenomen kan alltså ifrågasättas och jag finner det föga troligt att det är Sörlins utgångspunkt att ta reda på om det är så.

Annars är det nog svårt att skriva böcker i idrottsliga ämnen mera med fokus på filosofi. Av många anses idrott inte vara en värdig en intellektuell verksamhet, men det tror jag helt enkelt beror på att författarskap med bäring på idrott har låg status i det här landet. Ovan nämnde Enquist är den mest kände av svenska författare som vågat gå mot strömmen. Nedanstående bloggare till höger på bilden ovan genomförde ett fyramilslopp förra helgen i konstfärdigt hängd nummerlapp.

lördag, januari 01, 2011

Resten av listan

Fortsättningen på listan med förra årets företeelser värda att uppmärksamma.

Idrottsprestation:
Svenska herrarnas stafettlag i OS 4X10 km fick bragdguldet. Men egentligen borde hela längdåkningslandslaget inklusive vallningsteamet fått utmärkelsen. Att det inte blev en enskild utövare och istället ett lag får nog ses som en markering att svensk längdskidåkning gjort ett bra lagarbete. Många medaljer blev det men Norge var trots detta vassare.

Turer hit och dit som till sist fick ett lyckligt slut:
Handlade det mest om ifråga om bilmärket Saabs öden och äventyr. Självaste DN prydde i bästa kvällstidningsstil sin ekonomibilaga med en gravstensliknande runa över biltillverkaren. Detta var i slutet av 2009 och näringsministern höll en låg profil när ett febrilt arbete på dennas departement pågick och bland annat medverkade till att en ny ägare uppenbarade sig, Spyker.

En icke-debatt:
Kan sägas ha utspelats mellan tidningsmännen Per Svensson och P J Anders Linder ifråga om monarkins vara eller icke vara. Jag läste aldrig debattboken men att ställa monarki mot republikanism och tro att det ska föra till något utvecklande samtal eller några fruktbara resonemang i övrigt tror jag inte på. Samtidigt visar det på något av ett dilemma hos de som går att kategorisera som "höger". Själv är jag dock valmonarkist.

Ett systemfel om något:
Uppenbarade sig i samband med efterspelet till årets riksdagsval. Någonting i stil med amerikanska presidentvalet 2000 och vad som brukar tillhöra vanligheterna i mindre demokratiska regimer vid valtillfällen utspelade sig i Sverige i höstas. Först och främst visade den efterföljande debatten på valkaoset att vi inte har ett proportionellt valsätt eftersom sådana är teoretiska konstruktioner. Jag har tidigare här på bloggen argumenterat för majoritetsvalsystem med hänvisning till att detta skulle ge bättre regeringsunderlag. Och när ändå proportionalismen är en utopi så borde en ny Grundlagsutredning genast få direktiv om problemet för att undvika en kommande röra efter ett annat val. Riktigt penibelt var det ändå för den mallige professor i statsvetenskap som intresserat sig för valsystem i flera år men blev offentligt bortgjord av en matematiker som visste och kunde vad han talade om.