Världens största by

Veckans bästa kommentar bestod förmodligen Tomas Tobé (M) oss med anledning av en kartläggning från Aktuellt som visar att bloggandet bland politikerna avtagit kraftigt. Han pekar också på överskattning av sociala mediers betydelse för väljarpåverkan och framhåller att det snarare handlar om en ankdamm i Stockholm som twittrar och bloggar och försöker påverka varandra.

Det är nog just så det ser ut. Medan vissa av oss ute i periferin inte sällan beskylls för att tala högt till ingen så lever stockholmarna i alla fall ur bloggosfärt hänseende som i en by där alla känner alla och övervakningen av ortsborna är stor. Sociala medier är liktydigt med social kontroll i huvudstaden som det verkar, vilket gör Stockholm till en rätt liten ort trots allt.

Hur mycket tål S?

Idag tog Mona Sahlin för minst andra gången i sitt liv time-out. Nu tillsammans med Miljöpartiet. Det rödgröna samarbetet upphör eller läggs på is. Profileringsbehovet efter valnederlaget väger förmodligen tyngre än att hålla samman något block av S, V och MP.

Särskilt Mona Sahlin torde ha känt sig klämd av fortsatt samarbete. Snarast är väl frågan för dagen hos S att ge sig i kast att med en större omgörning av partiet, och något att fundera över är väl om Sahlin är verkligen är rätt person för den uppgiften.

Som statsvetaren Jenny Madestam visade i sin översikt om S så uteblir debatten om en ny ordförande på grund av partiets säregna kultur och syn på ledarens roll. Jag måste dock få ifrågasätta detta med hänvisning till att raset för S förmodligen inte är avslutat. En vild gissning är att partiet kommer att reagera när opinionsiffrorna börjar närma sig 25 %. I sedvanlig ordning blir det väl då tal om muller i leden. Men tänk vad kul med ett riktigt partiledarval där två kandidater står mot varandra och distrikten röstar om vilken de vill ha. Det vore väl ändå ett stort steg i demokratisk riktning?

Lidingö-Mattias versus Norrköping-Mathias

I något som utvecklats till kommentatorsraseri har Mattias Svensson kritiserat en av sina liberala favoriter inför valet, Norrköpingsfolkpartisten Mathias Sundin. Det som irriterat Svensson är att Sundin haft synpunkter på innehållet i en konstutställning i Norrköping som kunnat tolkats som utslag av antisemitism.

Frågan är väl ändå vem Svensson ska vara mest besviken på, Sundin själv eller hans parti? Det är ju en gång så numera att politik är ett yrke, och den som skadar partiet eller bryter mot dess kodex förlorar helt enkelt jobbet. Och eftersom karriär i Folkpartiet idag nog närmast sammanhänger med att förespråka hårda tag och förbud så är Sundins agerande i fallet med konstutställningen lätt att begripa ur det rent rationella perspektivet.

Alla riksdagspartierna har åtminstone det gemensamt att den som vill göra politisk karriär bäst gör detta genom att börja på den lokala nivån, för att senare eventuellt avancera på stegen. Folkpartiet kanske ändå mest av dem trycker på för denna form av politisk skolning; samtidigt finns en tradition i partiet att plocka in de gladaste av amatörer i det politiska arbetet. Marit Paulsen var en lyckad rekrytering, Maria Carlshamre mindre lyckad. För dagen går tankarna antagligen närmast till Jasenko Selimovíc, som trots misslyckandet med att ta sig in i riksdagen anställdes på den helt onödiga men ändå prestigefyllda tjänsten som statssekreterare hos Erik Ullenhag på Arbetsmarknadsdepartementet.

På sin blogg gör Mathias Sundin ett verkligt självmål genom att dra in Anna Odells uppmärksammade examensarbete i sin hittills okända talang som smakdomare. Inte för att Sundin går lika långt som den kränkta läkare som genom Odells konstinsats avslöjades med högst tvivelaktiga behandlingsmetoder på sin vårdavdelning, och därför fann sig föranledd att döma ut denna i nivå med spelande orrar och fiskargubbe i sylvesterhatt. Men bara det faktum att tala om konst som sticker i ögonen på honom själv som "sådan verksamhet" betald med skattemedel placerar Sundin i allt annat än en progessiv liberal idétradition. Är det måhända en kronisk sjuka bland folkpartister att ropa på förbud som lösningar på besvärliga frågor?

Åldersstiget och efterblivet på seminarium om Norrbotten

ABF ordnade seminarium med anledning av Norrbottens 200 års-jubileum i fredags. Tillställningen hade något av ett nostalgiskt skimmer över sig. Om detta hade att göra med att sammankomsten hölls i Stockholm, och att arrangörerna genom detta hoppats på att locka till sig utflyttade eller hemlängtande norrbottningar bland åhörarna, så är det lätt att förstå upplägget, som kändes mera pliktskyldigt än inspirerat.

Föredragen om Eyvind Johnson och Norrbotten ur ett historiskt perspektiv av Per Olof Mattsson respektive Maurits Nyström avvek kanske lite från mönstret i övrigt med intressanta och relevanta ämnesval. Mattsson är litteraturvetare verksam vid Stockholms Universitet och Maurits Nyström håller till i Uppsala. Sämre på kulturfronten blev det när den allt annat än genuskvoterade panelen satte igång på det korrigerade ämnet "kulturell mångfald" som avslutning med en redaktör simmande i den senaste bokfloden. Denna följdes av en representant från "Svenska Tornedalingars Riksförbund" som nämnde sig själv hur många gånger som helst i vilka sammanhang som helst verkade det som. Då orkade jag inte se mer eftersom det inte kunde bli mer självupptaget. Vad damerna i panelen kom fram till genom sitt "samtal" vet jag inte, och frågan är väl om de ens vet det själva.

En paneldiskussion hölls också på temat näringslivet i regionen. Gunnar Lassinantti, son till förre landshövdingen, tjänstgjorde som moderator. Panelens mest udda inslag var kanske gamle ekonomen Kjell Öström, som i en bok för 30 år sedan manade till en secession av Norrbotten ur övriga Sverige med revolutionära medel. Även om denne verkade ha besinnat sig numera så kändes det onekligen något malplacerat med en representant för utsugarteorier på debattstolen, inte minst för att Norrbotten väl egentligen aldrig haft några större likheter med ett U-land. Lassinantti utlovade också ett svar på frågan om dilemmat med att det finns så få medelstora företag i Norrbotten av Företagarnas "VD" som brukar dyka upp vid sådana här tillfällen desto oftare efter att ha fått mycket hård kritik från medarbetare. Men något lödigt i den vägen gick inte att få av Anna-Stina Nordmark Nilsson. Ej heller kunde landshövding Per-Ola Eriksson axla rollen som nationalekonom och svara på en fråga från en åhörare hur mycket utländskt kapital som går in i Norrbotten genom exportöverskottet i regionen.

Sven-Erik Bucht som kom in i på kryss i riksdagen nyligen ser ut att drivas av en ambition att arbeta i Ragnar Lassinanttis anda och föra Nordkalottens talan. Genom att vända på kartan (gammalt knep vid det här laget) lyckades Bucht få den rätt åldersstigna publiken på sin sida ifråga om att ta död på myten om Norrbotten som en region hopplöst långt belägen från de stora marknaderna. Haparanda var passande nog den svenska stad som låg närmast Kina. Ändå var det på något vis lite mycket 90-tal över Buchts framställning och program. Det var ju egentligen bara då som riktigt positiva förväntningar kunde ställas på Ryssland som handelspartner och ha ett utbyte med. Därefter har förhoppningarna kommit på skam i den vägen. Tågtransporter från Sverige via Finland genom Ryssland till Kina. Glöm det.

Det framfördes också lite funderingar kring att norrbottningar inte hänger med i diskussioner tempo-och uttrycksmässigt samt det faktum att S i valkretsen inte påverkats nämnvärt av rasen i de senaste två valen på riksnivå. Ett kommande seminarium om regionen skulle kanske kunna ägna lite utrymme åt spörsmål av dylik art i syfte att göra upp om föreställningar rörande allmän efterblivenhet bland norrbottningar.

En Stockholmsregering?

För fyra år sedan uttrycktes det oro över att Alliansregeringen var för "stockholmsk". Ser man enbart till var de nya statsråden kommer ifrån fortsätter denna tendens. Ändå talas det dialekter från regeringsföreträdarna som ger en helt annan bild än att den skulle vara huvudstadsbaserad.

Trots allt är det dock en gång så att det är bostadsorten som ska räknas vid en eventuell kvoteringsanalys av statsrådsbesättningen, och då är det utöver några smålänningar Maud Olofsson som får representera norra Sverige och Tobias Billström som representerar Skåne. Sten Tolgfors är Bergslagens (Örebros) representant, Gunilla Carlsson vad jag förstått östgöte och Erik Ullenhag från Uppsala. Med andra ord rätt illa, ingen från Västsverige till exempel. Å andra sidan befinner Cecilia Malmström i Bryssel som kommissionär så det är väl via den vägen Göteborgs talan ska föras.

Partisekreterare går i de två gamla mittenpartierna

Det omöbleras inte bara i regeringen utan också i partierna. Per Schlingmann har lämnat sitt uppdrag för förmodligen andra avancerade uppgifter inom politiken. Samtidigt slutar också centerns Anders Flanking på grund av betungande riksdagsuppdrag. Folkpartiets Erik Ullenhag blev idag biträdande arbetsmarknadsminister och ansvarig för integrationen. När det gäller den sistnämnde hade jag funderingar om denne kanske med lättnad lämnade partisekreterarjobbet på grund av svårigheter att kombinera socialliberalt patos med en major som chef. Typiskt var i alla fall att Ullenhag ersattes av en medarbetare med militär bakgrund, något som kanske säger något om vart folkpartiet är på väg för närvarande.

Då hjälper det inte att kvotera förhållandet jämnt mellan krav och batongliberaler/socialliberaler i regeringen. Som det verkar nu är folkpartiet på väg i en riktning som inte går att förutsäga. Man hade en historisk chans att bli ett statsbärande parti, något i stil med danska Venstre efter valet 2002. Eventuella åsidosatta socialliberaler hade då förmodligen kunna bilda ett svenskt Radikalt venstre. Nu blev det inte så, kanske på grund av dåligt ledarskap, kanske på grund av avoghet mot marknadsföring och konsulter jag vet inte. Mattias Svensson gjorde mig uppmärksam på att Jan Björklund knappt alls talar om frihet, vilket är det minsta man kan kräva av en ledare för ett liberalt parti. Nej folkpartister, det här ser inte alls bra ut. Är det hela handen som ska peka ut färdriktningen som är jag rädd för att allt kommer att sluta i en partisprängning utan något riksdagsparti. Med tanke på den långa tradition av frihetsreformer folkpartiet ändå haft i svensk politik vore detta trist. Det kanske hellre skulle vara läge nu att börja diskutera alternativ till den moderata partikrossen innan det är försent. Som till exempel ett samgående med centern?

Stor koalition och Martin Ljung

I veckan ska Fredrik Reinfeldt presentera sin ministerlista. Det blir ingen stor koalition mellan S och M som jag föreslog redan i maj. Att jag inte varit ensam om min uppfattning på området har flera ledande debattörer visat efter det. Tanken är onekligen intressant eftersom det finns flera områden en bred majoritetsregering kan samarbeta om. Åtminstone för en tid. Mona och Fredrik är redan inne på att slå sina påsar ihop ifråga om asyl-och invandringspolitiken men varför också inte ifråga om arbetsmarknadspolitiken, skolpolitiken, utrikespolitiken och miljöpolitiken där den förstnämnda visat tendenser att uppträda som följare. Mona Sahlin har förmodligen också att utkämpa en strid för sin politiska överlevnad, och kanske hade räddningen för henne varit en ministerpost i en blågrön regering. En lite märklig konsekvens av en sådan konstellation hade möjligen även blivit en uppenbarelse hur överens vi egentligen är i svensk politik, till förfång för politiskt förtroendevalda yrkesmän överhuvudtaget, men också politiska journalister och kommentatorer i mängd företrädesvis stationerade i vår huvudstad.

Igår kom budet om Martin Ljungs bortgång. Jag vill minnas att han vunnit utmärkelsen alla tiders lulebo alla kategorier. Han omnämns som Sveriges förste stå-upp-komiker i minnesartiklarna. Sannerligen, han var långt före sin tid. Undrar om det någonsin kommer att göras bättre sketcher än de om Fingal Olsson och Ester, för att inte tala om "Guben i Låddan".