tisdag, augusti 31, 2010

Är verkligen SD så mycket att oroas över?

I vanlig ordning när det kommer en mätning av väljaropinionen som visar att SD inte kommer in i riksdagen är majoriteten av landets journalister stormförtjusta. Detta är det första som talas om, så också idag när SKOP presenterade sin mätning.

Frågan är om SD:s eventuella inmarsch i den högsta folkrepresentationen i vårt land är så mycket att oroas över. Läste till exempel igår att i min egen valkrets ställer Sverigedemokraterna upp i fem kommuner (av 14) och att bara några få namn finns med på partiets valsedlar.

Nu är Norrbotten inte representativt för hela Sverige men säger kanske ändå något om att de som står upp för partiets politik är något av ett udda inslag i sammanhanget. Jag är desto mer bekymrad över en annan möjlig utgång av valet, nämligen att S kanske till och med kommer att öka sitt väljarstöd i regionen. Det skulle nämligen innebära att valvinden sannolikt blåser tvärtemot den i resten av landet, något som i förlängningen kommer att skapa en penibel diskussion om befolkningen i nordligaste delen av landet som konservativ eller inte riktigt vet vad som pågår runt dem. Eller ännu värre lite debatt kring att politiska åsikter för en del inte alls bygger på något upplyst val, utan hellre då utgår från vad andra sagt åt dem att tycka.

onsdag, augusti 25, 2010

Välfärdskramare. kulturhatare och Leviathan

På 80-talet var det vanligt från vänsterhåll att ställa satsningar på försvaret mot daghemsutbyggnad. En rapport alldeles nyligen utgiven från Timbro visar att tiderna inte mycket förändrats. Statsvetaren Svend Dahl har granskat landstingens användning av pengar till kulturen och funnit att om samtliga landsting lade sina utgifter till kultur på samma nivå som Västmanlands läns landsting så skulle det gå att anställa 1800 sjuksköterskor.

Rapporten har redan fått kritik för att ha räknat fel (igen Timbro). Och visst låter det som om de 770 miljoner som nämns kunna sparas lite i underkant även om man antar att en sjuksköterska kostar 25000 i grundlön per månad. Men ok i alla fall för jämförelsen. Klart står att högern av idag accepterar att välfärd kan ställas mot andra kollektiva nyttigheter. Frågan är dock om offentligfinansierad kultur har så mycket att ge i ökad välfärd om det sparas på den. I grund och botten verkar debatten mer handla om några som inte förmår uppskatta andra kulturella uttryck än överviktiga människor som faller i vattnet eller får tårtor kastade i ansiktet.

Jag har tidigare här på bloggen ställt frågan om Timbro vill ha ett allas krig mot alla. Detta eftersom en rapport från smedjan velat att den kommunala organisationen ska läggas upp så att kultur hamnar i samma nämnder som skola och omsorg. Syftet med detta kan nämligen inte vara annat än att mjuka områden som kultur och fritidsfrågor ska krossas av tunga kärnverksamheter som skola och omsorg och motivera skattesänkningar. Vad jag kan se leder dylika sätt att organisera i förlängningen till inget annan än en auktoritär stat. Undersåtarna måste slåss om despotens uppmärksamhet.

Tankesmedjans egen chef har marknadsfört en nyss utgiven bok på Newsmill i vilken den uppmärksammade Jämlikhetsanden kritiseras. Författaren Christopher Snowdon går till angrepp på slutsatserna i Jämlikhetsanden som går ut på att jämlikhet i ett samhälle leder till lyckligare människor. Debatten är inte avslutad i frågan och mer forskning behövs absolut. Vad vi nog inte behöver fundera mer över är Timbrochefens intentioner över orsakerna till ojämlikhet. Ordagrant står nämligen att läsa av denna att "ofta leder sociala problem till inkomstojämlikhet och inte tvärtom". Mot bakgrund av övrigt som kommit ut från Timbrohåll rörande välsignelsen av en spridd inkomstfördelning är detta konstaterande avslöjande. Det är sådant som gör mig ganska rädd för mer av nyliberalism.

torsdag, augusti 19, 2010

Skogsvårdsdebatt som slutar i vad?

Lagom till den period på året som de flesta börjar ställa in sig på att ta sommarledigt skrev en Lars Pekka i den lokala avisan Norrbottens-Kuriren ett inlägg som i korthet gick ut på att Naturskyddsföreningen torgför vilseledande uppgifter ifråga olagliga avverkningar.

Naturskyddsföreningen baserar sitt ställningstagande på en undersökning av Skogsstyrelsen. Denna får underkänt av Pekka på grund av en "subjektiv bedömning" utförd av en tjänsteman på myndigheten. Mera precis vad det är som gör denna mindre lämplig än debattören med okänd utbildningsbakgrund att avgöra den vetenskapliga kvalitén på undersökningen stod dock inte klart.

Debatten har fortsatt under sommaren eftersom Pekka - som med debattredaktörerns goda minne kallats skogskramare och journalist trots att han i det här sammanhanget lobbar för en organisation som företräder skogsnäringen - fått mothugg från Lars Andersson och Daniel Rutschman från Naturskyddsföreningen. De senare har visat sig ha kunskaperna men kanske inte den tvärsäkra och högljudda argumenteringen på sin sida. Ett sammanhållen filosofi för ett uthålligt skogsbruk kan knappast sägas ha sett dagens ljus men goda idéer saknas sannerligen inte.

I det senaste inlägget i debatten jag läste fäster sig lite retfullt Andersson & Rutschman vid ovannämnde Pekkas sätt att svara sig själv. Och det är sant. Ett meningsutbyte blir aldrig särskilt fruktbart om den ene slår fast istället för att argumentera. Då blir det som att debattera med Jan Myrdal. Nu återstår det att se hur det här kommer att sluta. Kommer den som på ett ganska plumt och amatörmässigt vis "kastade in en brandfackla" att sluta som den egentligen aldrig reformerade stalinist han är inför allmänheten, och kommer Norrbottens-Kuriren med dess debattredaktör i spetsen att hamna i ett läge där man inte vet vad man ska ta sig till för att inte ytterligare solka ned sitt redan skamfilade rykte och därtill kanske utsätta en gammal medarbetare för en freak-show som han inte riktigt förstår att han ingår i? Jag är benägen att tro att båda scenarierna kommer att äga rum.

tisdag, augusti 17, 2010

Desperat åtgärd av ett desperat parti?

Marit Paulsen har i några val till EU-parlamentet fungerat som röstmagnet åt folkpartiet. Att hon kunnat bli så folklig beror på att granskningen av politikerna som väljs till EU-parlamentet är en helt än annan än den på den nationella nivån. Därför känner ingen någon annan Marit än den som kampanjade för EU, vurmar för djur och bor på landet för att förenkla det hela något.

I söndagens morgonprogram flankerades FP-ledaren av just Marit Paulsen, och det var inget korkat drag. Ändå kanske det tyder på desperation hos folkpartiet. I opinionen går det trögt för partiet efter en viss Björklund-effekt kort efter att Lars Leijonborg lämnade ledarskapet. Jan Björklund har beskrivits som något av en främmande fågel i partiet, i "en enfrågerörelse med en ensam major i spetsen".

Några symbolpolitiska utspel i syfte att putsa upp partiets socialliberala fasad som till exempel löften om matalternativ till äldre verkar inte ha häktat upp många nya sympatisörer. För de allra flesta är idag folkpartiet liktydigt med ett högerparti som flyttat in i det tomrum som uppstod i och med moderaternas vänstersteg.

Det lär dock inte föreligga någon större risk att Det Stora Valmediedrevet i år kommer att drabba folkpartiet ett andra år i rad. Skulle tro att något vänsterparti ligger bättre till för denna mindre tacksamma roll. Sannolikheten för att det blir antingen S eller MP är nog ganska jämt fördelad.

fredag, augusti 13, 2010

Den stora myten

Häromdagen hörde jag en företrädare för Arbetsförmedlingen upprepa ett välbekant mantra: de närmaste åren väntas antalet lediga jobb öka kraftigt på grund av stora pensionsavgångar. Åtminstone de senaste åren har profetian om jobbtillväxt på grund av åldersavgångar haft fog för sig eftersom många 40-talister börjat uppnå 65-årsstrecket.

Det är bara det att nu med facit i hand, och mer än hälften av 40-talisterna fått folkpension, kan vi börja se att det inte blev några fler jobb. Därför kan man lugnt utgå ifrån att de närmaste åren kommer det inte heller att bli fler jobb. I alla fall inte i någon nämnvärd utsträckning på grund av några pensionsavgångar.

Skälet är förstås att företag och myndigheter i många fall tagit tillfället i akt och "gjort sig av med tjänster" när medarbetare pensionerats. Dessa har helt enkelt inte behövts. Samtidigt har en jobbexpansion ändå kunnat ske inte minst på statliga myndigheter genom att nya tjänster tillskapats mera för att sysselsätta främst akademiker oattraktiva på arbetsmarknaden.

Detta uppväger emellertid inte det faktum att pensionsavgångarna misslyckats med att bidra till det stora jobblyftet. I en situation där ett alltmer ansträngt näringsliv tvingas göda en offentlig sektor som ständigt misslyckas med att ge medborgarna den service de har rätt att fordra kan detta vara värt att tänka på.

söndag, augusti 08, 2010

Det oändliga vårdbehovet

I en av de bättre artiklar jag läst på länge som tar sikte på att argumentera för en socialliberal sak skriver idag Niklas Ekdal och Cecilia Magnusson på Brännpunkt om den tilltagande medikaliseringen.

Författarna till artikeln menar att det största hotet mot de utanförstående är just denna och inte åtstramningar i sjukförsäkringen och försämrad vård. Diagnosen fyller funktionen som sjukdomsbeteckning där inget behov finns. Världens friskaste folk är sjukast av alla, inte egentligen på grund av att de själva upplever sig som så, utan för att det vårdindustriella komplexet har bestämt det.

Den period i livet då ungdomar ansågs skulle ta steget in i arbetslivet och som för en del innebar personliga kriser, har till följd av en falsk välvilja lett till att alltför många unga människor tidigt döms till den värsta formen av utanförskap och stupstock, förtidspension. Så tolkar jag debattörerna. Hand i hand med den kommersiella medikaliseringen med löfte om hjälp och mediciner till hantering av enkla vardagsproblem går den politiska som inte funnit på en lösning till det faktum att alltfler inte når upp till hundraprocentig effektivitet på jobbet. Svaret på detta blir då tidig pensionering.

Det är sant att vårdutbudet ökat och att det haft goda effekter inte minst för äldre som lever allt längre och är i behov ökade vårdinsatser. Men detta förmår inte förklara, eller försvara för den delen, att unga människor placeras i utanförskap för resten av livet av godhetsmannekängerna. För det är vad det hela handlar om: förment goda avsikter som syftar till att skapa en nisch av politiska eller ekonomiska motiv med målet motivera sin egen existens på bekostnad av andra, eller om man så vill, terapiobjekt.

Tack Niklas och Cecilia för den här artikeln.

lördag, augusti 07, 2010

Kraftigt försenad burkadebatt

Minister Björklund vill stoppa klädsel som täcker ansiktet i skolan. För mig känns utspelet något senkommet, kanske från ett parti som är i desperation efter flera sympatisörer.

Debatt om heltäckande klädsel har vi haft ett tag här i landet, med varierande styrka i argumenteringen för eller emot. Veterligen är dock Jan Björklund den förste tunga politikern som tar tag i frågan. Det har inte gått så bra för honom efter en inledande bra start som partiledare och chef för Utbildningsdepartementet. Han är också den minister som fått mest gjort. Ändå verkar inte väljarna premiera insatserna.

Diskuteras kan huruvida det är förenligt med undervisning att dölja ansiktsdrag. Folkpartiet lär ändå tjäna litet på att hänga upp sig på diverse symbolpolitiska småfrågor. På något vis är det som att de försvinner i mängden i alla fall.

måndag, augusti 02, 2010

Föraktar svenska statsvetare väljarna?

Senaste numret av Statsvetenskaplig Tidskrift har "Partier i förändring" som tema. Den inledande uppsatsen slår fast att det finns politiska journalister som har bättre koll på partierna än statsvetarna, något som onekligen öppnar för synpunkter för oinbjudna.

I uppsatsen om Moderaterna konstaterar Anders Lindbom att de nya Moderaternas långsiktiga och kortsiktiga mål skiljer sig åt på. Utgångpunkten är en skräck för att M verkligen har en dold agenda vad beträffar synen på välfärdsstaten. Uppsatsen om Socialdemokraterna vill göra gällande att S alltid varit beroende av stöd från andra partier, varför det rödgröna allianssamarbetet inte utgör något egentligt trendbrott.

Frågan är om en sådan slutsats är särskilt originell när det är ett känt faktum att S endast vid två gånger sedan rösträttens införande fått egen majoritet i riksdagen, men så är författaren till texten den störste narren i svensk samhällsdebatt just nu, Peter Santesson-Wilson. Douglas Brommesson leverar en högst pliktskyldig studie av Kristdemokraternas omvandling från ett kristet till sekulärt parti, och Stig-Björn Ljunggren kastar sig än en gång över sin favoritbyte i uppsatsen om Miljöpartiet. Dessa är numerade inkluderade i politiken istället för exkluderade, vilket om jag förstår rätt uppskattas av Ljunggren, eftersom, "politiska lycksökare, opportunister, rättshaverister och rena dårfinkar brukar dras till nybildade partier" enligt en plump benämning.

Malena Rosén Sundström och Mikael Sundström visar i uppsatsen om Centern hur en spricka mellan riks- och kommunnivå kommit att göra sig gällande på senare år inom partiet. Katarina Barrling Hermansson kommer fram till att inte någon kulturrevolution skett inom folkpartiet, en slutsats som nog inte delas av många men iakttagelserna om ritualerna på landsmötet var i hög grad slående. Märkligaste partianalysen gör emellertid Jörgen Hermansson som menar att Vänsterpartiets långa historia som kommunistiskt moskvatroget parti var en parentes och att V nu återvänt till sina egentliga rötter där idealister med "ultrademokratiskt" sinnelag kan samlas. Inte en tanke ägnas åt att åsikter och stora ord drastiskt kan förändras under intryck av händelser utanför landet.

Den avslutande texten behandlar "utmanarpartierna". Dessa lockar enligt författarna Erlingsson och Persson till sig utanförstående. Frågan vilka konfliktlinjer som kan tänkas ligga bakom uppkomsten av Piratpartiet, Sverigedemokraterna, Junilistan och Feministiskt initiativ behandlas bara ytligt. På samma sätt som då Kristdemokraterna och Miljöpartiets sympatisörer hånades på 70- respektive 80-talet så definieras utmanarna ut via deras kundunderlag. Min fråga är: ska verkligen statsvetare ägna sig åt sådant? Vore det inte mer fruktbart att försöka utveckla Stein Rokkan och Seymour M Lipsets konflikthypotes istället för att förlöjliga? Den dag kommer förmodligen när de offentligförsörjda måste börja argumentera för sin sak. Kommer de då att bilda ett eget parti?