Vänstern och motivet

Två journalister-författare summerar innehållet i en bok de kommit ut med på DN Debatt. Perspektivet är klassfrustrationens, vilket i aktuell skrift bidragit till att Sverigedemokraterna skaffat sig ett icke obetydligt väljarunderlag, eftersom, om jag fattat det rätt enligt skribenterna, går till så idag att alltfler utsatta människor per definition vänder sina personliga misslyckanden mot invandrare.

Inlägget har inte så litet drag av klassförakt över sig, ett fenomen som inte är särskilt ovanligt bland vänstermänniskor som hämtar inspiration från Platons ideala styrelsemodell, men också från den vänstermarxistiska freudianska åsiktkausalitetens benägenhet att alltid leta efter det egentliga motivet till varför någon hyser åsikter av olika slag. Och i fallet med Sverigedemokraterna är alltså analysen glasklar.

Det går att fråga sig hur offentlig debatt skulle se ut om meningsutbytena gick ut på att dra fram motiven hela tiden. Förmodligen skulle snart politik gå ut på att utreda dagarna i ända istället för att bemöta motståndarens argument. Kanske är just detta dilemmat för vänsterdebattörerna: de som inte får finnas i deras drömda värld är heller inga individer i verkligheten med egna förmågor. De är offer för omständigheter men ändå värda att förakta tydligen.

Tillväxt betald med lånta medel?

I fredags kom statistik som visade på 3 procents tillväxt för första kvartalet i jämförelse med första kvartalet i fjol. I jämförelse med förra kvartalet var dock tillväxten 1.4 procent, vilket inte är illa det heller.

Hälften av tilläxtökningen ska visst komma från privata konsumtionen. Som den skeptiker jag är till det rådande lågränteregementet ställer jag mig förstås också tvekande till hur mycket denna eldats på av ökade lån. Riksbankens finansmarknadsstatistik för april ger inget stöd för vidlyftig utlåning till hushållen men heller ingen ökning av utlåningen till icke-finansiella företag, något som Riksbanken och de flesta andra väl hade hoppats på det skulle komma ut av en ändring till det låga ränteläget.

Pengarna kommer givetvis någonstans ifrån. Det Riksbankens statistik mäter är tillväxttakt, vilket kanske borde oroa mera likasom att det finansiella sparandet för förra kvartalet var negativt. Under alla omständigheter vill jag som icke-professionell ekonom inte ge mig in i någon större ekvibrilistik på området utan slår istället ett slag för bloggen Den hälsosamme ekonomisten som är en bra lots i marknadsekonomins djungel.

Gud, läkarna och Göran Hägglund

Socialminister Hägglund vill utöka sekretesskyddet för läkare som figurerat i klagomålsärenden. Regeringspropositionen kan ses som en seger för berörd myndighet Socialstyrelsen över patienträtten. Den verksamhet som under en bred benämning kan benämnas vård ska alltså ytterligare mystifieras genom att insynen i eventuella felgrepp, misstag eller uppsåtligt förfarande minskas.

Från regeringshåll har det låtit som om ambitionen varit att förbättra villkoren för patienterna. Främst har detta kommit till uttryck genom vårdvalet. Men ifråga om möjligheten att utveckla rättskyddet för vårdtagarna tas nu ett ordentligt steg tillbaka. En förklaring till detta kan ha att göra med att det parti som förestår Socialdepartementet är ointresserat av rättighetsfrågor i kombination med att det dominerade partiet i Alliansen är ointresserat av vårdinnehållet. När ska läkaryrket bli vad det egentligen är, nämligen en servicesyssla som i första hand syftar till att tjäna/bota de som söker vård istället för en felaktigt fastslagen statusmarkör i samhället.

Egendomlig slutkläm

Numera riksmonarkisten P J Anders Linder debatterar i Aftonbladet i sitt nya favoritämne. Att upplysta principer inte ingår som ingrediens i argumenteringen varken stör eller förvånar mig mycket, men desto mer artikelns slutkläm:

Republikaner kan säkert nå upp i sina eftertraktade 6000 medlemmar (ungefär lika många som Kungliga svenska segelsällskapet KSS) under året, men väntan på republiken lär kräva större tålamod.

Får man då fråga hur många medlemmar Rojalistiska föreningen har?

Norbergs överdos

Har just avslutat läsningen av Apokalypsens gosiga mörker av Anders Bolling. Huvudtesen i boken är att nyhetsrapportering och forskning i alltför stor utsträckning domineras av den kommande domedagen vare sig det handlar om välstånd eller konflikter. Bolling drar fram otaliga belägg för att världen faktiskt varje dag blir en bättre plats att leva i än tidigare. Husguden för framställningen är förstås filosofen Leibniz.

Dessvärre lade författaren till denna på sätt och vissa ganska angelägna skrift ned pennan alldeles före finanskrisens utbrott hösten 2008. Således är det lätt att känna saknad efter ytterligare ett kapitel i Bollings bok betitlad Ekonomin. Detta särskilt mot bakgrund av att den man i svensk samhällsdebatt som mer än någon annan kommit att förkroppsliga en Pangloss i modern tappning gjort en film om den kommande finanskrisen.

Johan Norbergs scenario är i princip att många av världens regeringar redan skuldsatt sig öronen och att undergången är nära förestående. Vi lever på lånad tid om inte bättring sker inom en snar framtid. Nu lär inte Norberg hålla med mig om denna beskrivning, utan i sedvanlig harmoniliberal anda snarare hävda att statsinblandningen är orsaken till den fortsatta globala krisen. Men frågan är ändå, var går gränsen mellan att föreställa sig ett idealtillstånd där den osynliga handen ställer allt tillrätta och politikens drömda förverkligande av himmelriket på jorden, båda uppenbarligen beskaffade med varsin negation i form av Ragnarök.

Jag saknar lite mera nyanserade bedömningar av tänkbara effekter av stor statlig skuldsättning. Viss skillnad råder väl ändå i sammanhanget mellan upplåning inom eller utom landet t ex? I Norbergs monumentala tankefigurer saknas dylika perspektiv. Sammaledes gäller Kinas eventuella roll som "världens bank" som vidmakthålls via undervärderad valuta. Är det inte något bakvänt med en idéhistoriker som är så intresserad av ekonomi?

Varför inte en vårdoffermyndighet?

En tidigare folkpartistisk riksdagsledamot, Britta Bjelle, orsakade en del uppmärksamhet när det blev bekant att hon efter att ha utrett brottsofferproblematiken i själva verket förskaffat sig ensamrätten till generaldirektörssysslan på Brottsoffermyndigheten som startade sin verksamhet 1994.

Igår läste jag att det ska inrättas en Vårdmyndighet. Myndigheten ska utöva tillsyn och har inga sanktionsmöjligheter. Detta är tråkigt eftersom möjligheterna att få upprättelse på grund av misstag eller till och uppsåtliga förfaranden är svagt utvecklade i de svenska patienternas kontakter med vården. En konsekvens av detta är att alltfler börjat polisanmäla vårdpersonal, något som inte känns riktigt rätt väg att gå.

Istället för att skapa ytterligare en myndighet vars uppgifter på något vis påminner om ett dubbelkommando vore det kanske lämpligare att bygga upp en vårdoffermyndighet om det inte är aktuellt med att förbättra rättsskyddet för patienterna. Vården (inte stavad med stor första bokstav), har karaktären av en stat i staten, med funktionen att bara vilja gott. Känns detta igen? Goda intentioner höjda över allt annat. Ändå blir det i alla fall galet. Vårdvalet kanske kan råda bot på en bit av problematiken men är förmodligen inte tillräckligt. Överväg därför gärna bättre sätt att tackla missnöjet med vårdutförarna.

Löparsäsongen i full gång

Vid det här laget har jag genomfört två tävlingar. På lördag ska jag springa ett halvmaraton som blir längre än de första loppen. Efter dagens träningspass i nyinhandlade skor kändes det mycket lättare att springa. Det två år gamla paret hade helt tappat dämpningen i framfoten, något som kan förklara att det gått lite tungt i början tidsmässigt.

Det känns som om den här säsongen lutar åt något av en mellansäsong, ett tillfälle att ta ett steg bakåt för att senare längre fram någon gång ta två steg framåt. Något maratonlopp är inte inplanerat. Om ett sådant projekt alls blir av så är det troligt att ett sådant aktualiseras framåt hösten. Viktigast är ändå att det kul och utvecklande och hålla på. Ett fritidsintresse får inte urarta till ett tvång eller en tom ritual. Då är det kontraproduktivt.

Dags för en stor koalition

Under en tid är jag funderat över om det kan vara värt att ge Alliansen stöd i valet ytterligare en gång. Efter att ha sett Sahlin och Reinfeldt debattera igår tycker jag det klarnat något. Det lämpligaste vore nu - med hänsyn till att riksdagen efter valet kommer att inrymma 5-6 småpartier, och att ett av dessa har minst av allt några humanistiska idéer på programmet - att en koalition bildas mellan de båda största partierna.

Huvudanledningen till mitt ställningstagande är emellertid också ett annat: särskilt mycket skiljer inte moderaterna och socialdemokraterna åt. Reinfelds parti levererar och Sahlins följer. Det handlar egentligen bara om makten. Redan för länge sedan talade Herbert Tingsten för samlingsregering på grund av idéernas successiva urvattning, och hade inte sextioåtta kommit emellan hade denna varit förverkligad för länge sedan. Återstår nu bara att fundera över vad det ska röstas på. Fortsättning följer.

Stor i orden, ingen på jorden

Tidigare här på bloggen har jag uppmärksammat ett rätt pinsamt exempel på kommunal megalomani som dessvärre inte var någon isolerad företeelse. I söndags på "Pressfrihetens dag" manifesterades det i Luleå för fängslade Dawit Isaak, vilket i sig inte är något fel, även om jag inte stött på en enda svensk journalist som fördjupat sig lite mer i bakgrunden till varför han återvände till Eritrea, allraminst mannen bakom denna artikel.

Att små människor har för vana att tala med stora bokstäver och åthävor är ingen större nyhet. Men att stora idéer slutar i ingenting torde vara en färsk företeelse. Vad jag syftar på är de riksdagsledamöter från Norrbottens läns valkrets, från vänster till höger, som under den gångna mandatperioden fört en i stort sett obemärkt tillvaro. Det ska sägas om norrbottningar att de väl aldrig varit kända för att vara bra på att ta för sig och ta plats, en egenskap som ofta ändå kunnat vändas till uppskattning hos många.

Varför har det då gått dithän att folkrepresentanterna från Norrbotten inte märks alls? En del talar om självupptagenhet, andra om Stockholmsdominansen. Kanske utgör dessa en del av förklaringen men det faktum att det finns politiker i glesbefolkade regioner som satt i ära att stå upp för mänskliga rättigheter (lite oklart vilka) har nog större betydelse för att argumenten mest ändar i tomma slag i luften. Ska det vara så svårt att vara lite vardagsnära.

Trött första maj

Så har då årets manifestation för den globala arbetarrörelsen avslutats, för att använda en modern term om gårdagsaktiviteterna. Det intressanta i år är inte i första hand vad missnöjet efter åratal vid makten rör sig om, utan hellre då vad de rödgröna tänker ta sig för i sitt valmanifest (notera att första maj inte är en angelägenhet för miljöpartiet).

Idéer saknas inte men vem ska betala? Carl Hamilton från folkpartiet ställde den opposition som tänkt sig att få råskälla på regeringens budget till svars under debatten i riksdagen och kunde konstatera att deras löftespolitik låg i några hundramiljardersklassen och att finansiering då än så länge saknades. Det finns ingenting som talar emot att denna ska betalas med skattehöjningar i en sällan skådad omfattning.

Imorgon när vänsteralliansen lägger fram sin ekonomiska motion kommer de därför med all sannolikt att lägga grundstenen till ett nederlag i valet. Vad som stort sker, det sker tyst brukar det heta. Regeringspolitiken under de snart gångna fyra åren må ha haft sina brister men i jämförelse med vad deras motståndare har att presentera imorgon är det större. Skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare i rätt blygsamma steg lär gå hem mer hos väljarna än stora svulstiga projekt vars nytta är svår att konkretisera även på sikt.

En annan aspekt på den rödgröna valförlusten i höst är att hela ledarlaget lär komma att bytas ut. Eriksson och Wetterstrand ska ersättas enligt partiets stadgar på grund av begränsningen av mandattiden. Ohly har haft det tungt hela tiden som partiledare och av opinionen att döma backar hans parti. Tidigare har jag konstaterat att Mona Sahlins parti inte tolererar en valförlust. Fortsättningen därefter är därmed ganska öppen.