Tomas Ledin har vittnat om hur han frapperades av klimatet på musikfronten i Sverige när han kom hem från en USA-vistelse i början av 70-talet. Något som kan liknas vid sträng religiös moral rådde i vilken allt utländskt och kommersiellt var bannlyst. I denna förkvävande atmosfär kunde dock ABBA växa fram som det främsta internationella musikfenomen vi någonsin haft.
Sämre gick det då för den svenska 70-talshårdrocken som väl proggarna måste ha hatat något alldeles enormt eftersom den knappast omtalas. Band inom genren fanns ändå som verkade, t ex Neon Rose, vars influenser från Led Zeppelin, Thin Lizzy m fl med rätt producenter kunde ha lett till någonting i stil med en svenskt internationellt hårdrocksgenombrott före Europe. Ett annat band som spelade hårdare var Råg i ryggen, som officiellt kallades proggband.
Det måste gå att kritisera ifråga om musik. Men att så till den grad som proggen agerade smakdomare en gång i tiden hoppas jag vi aldrig mer får uppleva. Under 80-talet blev det lite friare på musikfronten i Sverige. Fullt genrespel i landet torde ändå inte ha slagit igenom här förrän på 90-talet. Utvecklingen därefter har fortsatt i positiv riktning.
torsdag, april 22, 2010
måndag, april 19, 2010
Räddningen för monarkin är sannolikt monarkin
Det råder åtminstone i vissa delar av medierna och i huvudstaden en rojalistisk yra. Ett akademikerbarn av adlig familj förestår med anledning av detta en allt annat än upplyst programserie om kungabröllop.
Inte att förvåna är att skvallersektionen i offentligheten under namn av skildrande journalistisk ägnar sig åt dylikt. Mera att förvåna är att politiske chefredaktören på andra morgontidningen i Stockholm försöker sig på att legitimera monarkin med rationella argument.
P J Anders Linder får inte alls ihop sin liberala utgångspunkt med denna. Anledningen är förmodligen att han skriver på direktiv uppifrån. Lite märkligt är ändå hur dessa högerliberaler som så ofta hänvisar till lagen i fallet med ärvda ämbeten pekar mot folket. Principlöst är det i alla fall.
Jag vet inte hur gemene man ställer sig till att uppmärksamma och påkosta ett prinsessbröllop. Arvsmonarkin är under alla omständigheter ifrågasatt från flera håll. I ett ganska tidigt skede av mitt bloggande gav jag rådet åt kungen att låta sig utses till riksföreståndare i väntan på att ett bättre alternativ av monarki inrättas. Vad jag hade i tankarna var givetvis den medeltida valmonarkin som hade demokratiska inslag i princip men baserade sig på arv i praktiken eftersom nya härskare hämtades inom ätten. Familjen Bernadotte är sannolikt den populäraste familjen i landet och behöver nog inte frukta att blir bortvald. Andra debattörer har slutit upp bakom mitt förslag rätt nyligen men många trodde nog att pratkvarnen Göran Hägg var först med idén.
Inte att förvåna är att skvallersektionen i offentligheten under namn av skildrande journalistisk ägnar sig åt dylikt. Mera att förvåna är att politiske chefredaktören på andra morgontidningen i Stockholm försöker sig på att legitimera monarkin med rationella argument.
P J Anders Linder får inte alls ihop sin liberala utgångspunkt med denna. Anledningen är förmodligen att han skriver på direktiv uppifrån. Lite märkligt är ändå hur dessa högerliberaler som så ofta hänvisar till lagen i fallet med ärvda ämbeten pekar mot folket. Principlöst är det i alla fall.
Jag vet inte hur gemene man ställer sig till att uppmärksamma och påkosta ett prinsessbröllop. Arvsmonarkin är under alla omständigheter ifrågasatt från flera håll. I ett ganska tidigt skede av mitt bloggande gav jag rådet åt kungen att låta sig utses till riksföreståndare i väntan på att ett bättre alternativ av monarki inrättas. Vad jag hade i tankarna var givetvis den medeltida valmonarkin som hade demokratiska inslag i princip men baserade sig på arv i praktiken eftersom nya härskare hämtades inom ätten. Familjen Bernadotte är sannolikt den populäraste familjen i landet och behöver nog inte frukta att blir bortvald. Andra debattörer har slutit upp bakom mitt förslag rätt nyligen men många trodde nog att pratkvarnen Göran Hägg var först med idén.
tisdag, april 13, 2010
Från handelskammare till hönshus?
Häromdagen passerade jag en bil med bakrutesdekalen "Ta för dig". I lite mindre text strax under stod det "Annars gör någon annan det", undertecknat "Moderatkvinnorna. Det var inte utan att jag studsade till lite när jag läste det. Moderaterna, som sedan Gösta Bohmans linjetal 1980 slagit sig för bröstet som ett frihetligt, liberalt parti. I ett sådant föreställer man sig att nollsummespel inte hör hemma, att 1+1 kan vara lika med 3 och att samarbete kan löna sig.
Därför kan det finnas skäl att titta närmare på dessa moderatkvinnor som "gjort karriär". En gemensam nämnare för det flesta av dem brukar vara att det börjar i politiken men så småningon slutar någon annanstans, förslagsvis i någon av den uppsjö av organisationer som rör sig mellan politik och näringsliv, där engagemang och intresse inte är en nödvändighet utöver maktinnehav utan ansvar och arbete med så lite utfört arbete som möjligt.
Idag meddelades det att Timbrochefen Rankka "gått vidare" till jobb som verkställande på Stockholms Handelskammare. Som det brukar heta med en förskönande omskrivning när någon fått sparken. Det förvånar mig inte att det gick den vägen eftersom samma Timbrochef i höstas lyckades med konststycket att placera sin smedja på samma sida som Jan Myrdal och Pol Pot i debatten om Forum för levande historia, och därtill att lägga en utomordentligt naiv artikel i DI om att ge bort vitala delar av energiförsörjningen. För att inte tala om det fatala misstaget att städsla Muf-aren? Thomas Idergard som räknenisse ifråga om kommunala utgifter.
P J Anders Linder, förutvarande Timbrochef, hyllar ovannämnda utnämning som offensiv och visar samtidigt vilken liten människa han är. Den avslöjande kritiken i kommentatorsfältet är redan igång. Jag skulle tro att vi inför valet kommer att få uppleva en närmare granskning av alla dessa damer på högerkanten som fått stå tillbaka på grund av det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Det vore inget annat än att applådera för då kanske vi återigen kan börja ta till oss Strindbergs konstaterande att två karlar med en kvinna är löjliga.
Därför kan det finnas skäl att titta närmare på dessa moderatkvinnor som "gjort karriär". En gemensam nämnare för det flesta av dem brukar vara att det börjar i politiken men så småningon slutar någon annanstans, förslagsvis i någon av den uppsjö av organisationer som rör sig mellan politik och näringsliv, där engagemang och intresse inte är en nödvändighet utöver maktinnehav utan ansvar och arbete med så lite utfört arbete som möjligt.
Idag meddelades det att Timbrochefen Rankka "gått vidare" till jobb som verkställande på Stockholms Handelskammare. Som det brukar heta med en förskönande omskrivning när någon fått sparken. Det förvånar mig inte att det gick den vägen eftersom samma Timbrochef i höstas lyckades med konststycket att placera sin smedja på samma sida som Jan Myrdal och Pol Pot i debatten om Forum för levande historia, och därtill att lägga en utomordentligt naiv artikel i DI om att ge bort vitala delar av energiförsörjningen. För att inte tala om det fatala misstaget att städsla Muf-aren? Thomas Idergard som räknenisse ifråga om kommunala utgifter.
P J Anders Linder, förutvarande Timbrochef, hyllar ovannämnda utnämning som offensiv och visar samtidigt vilken liten människa han är. Den avslöjande kritiken i kommentatorsfältet är redan igång. Jag skulle tro att vi inför valet kommer att få uppleva en närmare granskning av alla dessa damer på högerkanten som fått stå tillbaka på grund av det långa socialdemokratiska maktinnehavet. Det vore inget annat än att applådera för då kanske vi återigen kan börja ta till oss Strindbergs konstaterande att två karlar med en kvinna är löjliga.
söndag, april 11, 2010
Den gode Sokrates och den dålige Platon?
En paradox, måhända allmängiltig, som sysselsatt många är hur någon de flesta tagit för en god människa tagit en dålig dito till sin lärjunge. Karl Popper ägnade i sin rasande kritik av Platon i Det öppna samhället och dess fiender viss filosofisk diskussion åt frågan varför Sokrates kunde ta denne under sina vingar. Ty Sokrates var ju uppenbarligen god.
Efter att ha läst journalistlegenden I F Stones Rättegången mot Sokrates har det börjat klarna en del. Stone menar att Sokrates inte alls var någon särskilt schysst figur utan rätt högmodig, elitistisk och definitivt en som skulle har trivts bättre i ett kloster än i ett öppet demokratiskt samhälle. Anledningen var främst att Sokrates såg ned på folkstyret i antikens Aten. De "sofister" som mången student i klassisk grekisk historieskrivning fått lära sig var principlösa skränhalsar som den briljante Sokrates smulade sönder argumenten för, var för övrigt enligt Stone snarare mera konstruktiva debattörer som gjordes sämre av motståndarens "negativa dialektik".
Det väl egentligen rätt ofta så här. Ledare väljer ut sina medarbetare som är som de själva när de är unga. Så var det också i fallet med Sokrates-Platon. Det hindrar förstås inte att det kan komma ut bättre av mindre lyckade val i första ledet. I fallet med Platonlärjungen Aristoteles blev det nämligen så. För att återvända till nutid och elitstyre måste man väl också säga att sovjetledaren Andropovs inval av Michail Gorbatjov i politbyrån blev ett lyckat drag.
Efter att ha läst journalistlegenden I F Stones Rättegången mot Sokrates har det börjat klarna en del. Stone menar att Sokrates inte alls var någon särskilt schysst figur utan rätt högmodig, elitistisk och definitivt en som skulle har trivts bättre i ett kloster än i ett öppet demokratiskt samhälle. Anledningen var främst att Sokrates såg ned på folkstyret i antikens Aten. De "sofister" som mången student i klassisk grekisk historieskrivning fått lära sig var principlösa skränhalsar som den briljante Sokrates smulade sönder argumenten för, var för övrigt enligt Stone snarare mera konstruktiva debattörer som gjordes sämre av motståndarens "negativa dialektik".
Det väl egentligen rätt ofta så här. Ledare väljer ut sina medarbetare som är som de själva när de är unga. Så var det också i fallet med Sokrates-Platon. Det hindrar förstås inte att det kan komma ut bättre av mindre lyckade val i första ledet. I fallet med Platonlärjungen Aristoteles blev det nämligen så. För att återvända till nutid och elitstyre måste man väl också säga att sovjetledaren Andropovs inval av Michail Gorbatjov i politbyrån blev ett lyckat drag.
måndag, april 05, 2010
Benny Haag och Spritpartiet
I min förra bloggpost efterlyste jag mera engagerande folkrörelser, bland annat eftersom de politiska partier vi har idag är förstelnade marknadsaktörer. Några av de nya partier som avser ställa upp i höstens val har väckt lite mer uppmärksamhet. I TV 4:s morgonprogram i förmiddags var skådespelaren Benny Haag gäst och promotade för sitt parti och mot alkoholkonsumtionen.
Jag vänder mig egentligen inte mot det goda i sig som Spritpartisterna står för, men nog är det lite konstigt att det alltid brukar vara de främsta ivrarna för en idé som efter frälsningen går emot densamma. I fallet med spriten förs debatten av de som inte klarat av att hantera den, något som inte är skäl nog för att förbjuda den, eller bringa ned dess totala intag till hälften av dagens nivå. Intrycket av Haags framträdande i TV-studion var närmast att han såg alkoholen som roten till allt ont. Den attityden omfamnas dessbättre av en liten minoritet av Sveriges befolkning.
Jag vänder mig egentligen inte mot det goda i sig som Spritpartisterna står för, men nog är det lite konstigt att det alltid brukar vara de främsta ivrarna för en idé som efter frälsningen går emot densamma. I fallet med spriten förs debatten av de som inte klarat av att hantera den, något som inte är skäl nog för att förbjuda den, eller bringa ned dess totala intag till hälften av dagens nivå. Intrycket av Haags framträdande i TV-studion var närmast att han såg alkoholen som roten till allt ont. Den attityden omfamnas dessbättre av en liten minoritet av Sveriges befolkning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)