Saab igen

GM hittade en ny ägare till Saab i alla fall. Så nu kan anställda och underleverantörer andas ut ytterligare en tid. Det är nämligen ett hästjobb Spyker står inför om man ska upp i över 100 000 tillverkade bilar per år igen. Det återstår säkert en del turer i frågan ännu.

Det är lite oklart vad regeringen egentligen haft för betydelse i det som pågått. Tidigare har jag varit kritisk mot näringsministerns ageranden, som åtminstone officiellt gått ut på en låt-gå-politik med vissa löften om stöd till miljövänlig teknik åt biltillverkaren. Ett underbetyg måste ges åt landets s k ekonomijournalister som sprungit omkring som yra höns och verkar ha haft väldigt dålig koll på läget. Analyserna har mer liknat gissningar.

En konsekvens av exemplet Saab och det här med att styvnackat avböja statlig inblandning vad beträffar ägande i bilindustrin är en hållning som kommer att avta med åren. Bara en sådan sak som att regeringen uttryckligen sagt att man, visserligen i namn av forskning, efterlyser miljövänligare bilar, kommer på sikt att innebära ett mer omfattande statligt engagemang i biltillverkning. På andra håll i världen kan liknande tendenser skönjas så varför skulle det inte komma att bli så här?

Stora investeringar men få varaktiga jobb

Vi har ofta fått höra, nästan under hela 00-talet, att det investeras i mångmiljardklassen i Norrbotten. Det borde innebära att tillväxten i regionen gynnas och att nya arbeten skapas där.

Dessvärre har det blivit så att de positiva effekter satsningar på gruvor, stål och vindkraft givit är mera av tillfällighetskaraktär. Lite som blev fallet i östra Tyskland efter återföreningen när bostäder och vägar rustades upp men mycket lite blev kvar i form av produktion när de västligt belägna företagen var färdiga där.

Mot bakgrund av detta går att fråga sig vad man ska med Norrland till. Att resurserna till sjukvård och utbildning i möjligaste mån ska spridas ut över landet ifrågasätter inte många. När det handlar om näringslivet verkar inte denna målsättning lika självklar. Det talas gärna om globaliseringens effekter när produktion flyttar utomlands. När produktion inom företag flyttas inom landet heter det något annat, som omlokalisering.

Felet ligger dock inte bara hos de stora företag som hellre bedriver sina verksamheter på andra håll än i norra Sverige. Ansvaret ligger lika väl hos befolkningen i landsdelen bland vilken det inte saknas entreprenörsanda. Problemet uppstår när steget ska tas från småföretagare till att blir större men inte störst. Följaktligen ser det ut så idag att det dräller av enmansföretagare i Norrbotten medan de medelstora företagen är få och de riktigt stora inte heller är så många men med väldigt stor omsättning. Om fler alltså kunde tänka större men inte störst tror jag norra Sverige i allmänhet och Norrbotten i synnerhet skulle kunna bli något mer än en turistanläggning i sörlänningarnas ögon.

Röda korset och arvodena

Roger Akelius valde bort Röda korset som förmedlare av sina välgörenhetspengar till jordbävningskatastrofen på Haiti med motivet att chefen för denna organisation är överbetald. Vem är då denne? Ja ingen annan en förre folkpartiledaren och "socialliberalen" Bengt Westerberg. Han ska visst ha över 800 000 i årslön.

Det verkar vara något av en lag att avdankade toppolitiker efter karriären lyckas komma över sysslor som inbringar väl tilltagna summor i form av inkomster vare sig de benämnes arvoden eller något annat. Ursäkta mig, men brukar det inte talas om politikers uppgifter som lekmannainflytanden? Och vad motiverar i så fall inkomstnivåer i närheten av miljonen eller i de mest groteska fallen mångmiljonnivåer?

Mitt förtroende för Bengt Westerberg naggades allvarligt i kanten när han på ett ganska populistiskt sätt ordnade fram medborgarskap åt Ludmila Enquist. När det nu står klart att en folkpensionär dövar sitt sociala samvete med hjälp av en VD-lön måste man nog säga att såväl Röda korset som dess styrelse glömt bort vad de egentligen är till för.

Hoola Bandoola hade fel

Mikael Wiehes slavande uppå Keops pyramid är väl bekant vid det här laget. Uppgifter idag i DN borde ge Wiehe betänkligheter över den textrad han plitade ihop en gång i tiden. Historikerna har länge tvistat om huruvida Keopspyramiden uppfördes av fria arbetare eller möjligen tvångsutskrivna bönder eller slavar. Nu ges ytterligare stöd åt hypotesen att det var de förstnämnda som utgjorde den huvudsakliga arbetskraften i monumentalbygget.

Det vore kanske på sin plats om Wiehe, och större delen av resten av proggrörelsen för övrigt, skulle börja fundera över ett annat mastodontprojekt mera närliggande i tid och rum, nämligen bygget av Vitahavskanalen. Detta slutfördes under svåra umbäranden av slavarbetskraft från Gulag-lägren. Alexander Solzjenitsyn har bedömt att 250 000 arbetare omkom under den korta tid bygget pågick. När blir det progressivt att sjunga om denna form av utsugning?

Kul med lite socialliberalism

Oppositionsrådet i Täby, folkpartisten Mats Hasselgren, anklagar i ett inlägg det moderata fotfolket för att inte gå i takt med partiledningens direktiv. Han bör dock hålla sig för god för att ta i för mycket i dylika ärenden eftersom hans eget partis officiella linje torde representera en hållning som mera påminner om Täbymoderaternas privatiseringsiver.

Man får förmoda Hasselgren skriver ur en socialliberal utgångspunkt. I den acklamativa demokrati som Sverige alltmera börjar likna, och som gynnar framväxten av andra politiska rörelser, så går situationen mot ett tillstånd där politiska ideologier blir en handelsvara. Just nu tycker jag att socialliberalismen företräds bäst av socialdemokratin. Åtminstone att döma av S-topparnas budskap.

Huruvida Hasselgrens DN-artikel kan starta en debatt inte bara om privatiseringars välsignelse, utan också om hans eget partis socialliberala arv, är en fråga för framtiden. Dessvärre tror att den spelats bort inför valet och att folkpartiet kommer att behöva profilera sig hårt i en helt annan fråga som kommer att skicka dem farligt nära spärren till riksdagen.