En blogg som balanserar upp en ensidig analys

Härintill länkar jag till bloggen Genusnytt som Pär Ström står bakom. Han vill med denna belysa "den obelysta halvan av jämställdhetsfrågan".

Det har länge varit dåligt ställt med maskulinistiska perspektiv i jämställdhetsdebatten. Feministiska perspektiv har så att säga innehaft åsiktsmonopolet i frågor som rör jämställhet.

Om feminism i allmänhet brukar sägas att det finns flera sorters feminism. Bland de som självmant titulerar sig feminister handlar det oftast om att dessa framför den enda tillåtna sanningen. Dessvärre.

Pär Ströms bloggande kan i någon mån balansera upp den ensidiga samhällsanalys som det feministiska perspektivet står för. I så måtto fyller detta ut ett tomrum i jämställdhetsdebatten.

Sven Britton ser inte skogen för alla träden

I en artikel som jag tidigare kommenterat ifrågasatte läkaren Sven Britton en massvaccinering av svenska folket med anledning av den annalkande svininfluensan. Samme Britton har nu ändrat sig efter att själv ha varit behandlingsansvarig för en patient som insjuknat i influensan.

Givetvis har inte jag som saknar medicinsk utbildning någon auktorisation att uttala mig om diagnos, behandling och prognos för en svininfluensasjuk. Men att med utgångspunkt i ett enda fall uttala behovet av vaccinering för resten av den menighet som ligger i riskzonen för viruset tyder mera på någon som inte ser skogen för alla träden.

I våra grannländer Tyskland och Danmark har man valt en mera pragmatisk strategi inför pandemihotet då det inte finns möjlighet att massvaccinera hela befolkningen heller där. Hur finländarna väljer att hantera problemet vet jag inte, men det är tänkbart att det även i Finland kommer att praktiseras någon form av icke-nollvision i mötet med vad som i Sverige närmast liknas vid ett invasionsförsök som inte får kräva några offer.

Det går nog kallt att räkna med att en del kommer att bli väldigt sjuka i influensan, ja till och med kanske inte överlever sjukdomen även för det fall folkhälsovisionärerna och vården lyckas med sina intentioner respektive arbetsinsatser hundraprocentigt. Det är på något sätt typiskt att Sverige - som inte varit i krig de senaste tvåhundra åren - avviker från länder som har mera närliggande erfarenheter i tiden av yttre hot i konfrontationen med influensaviruset.

Affären vid Pitsund

Igår var det 200 år sedan de sista skotten på svensk mark under pågående krig avlossades. Detta skedde vid Pitsund, beläget något söder om Piteå inte långt från stadens havsbad. Jag måste erkänna att jag tidigare ställt mig lite frågande till riktigheten att dessa var de sista krigshandlingar utfördes på svensk botten, eftersom det gick våldsamt till 1814 när Sverige tvingade in norrmännen i unionen, vilket slutade i konventionen i Moss.

Vid minnesmärket som jag uppsökte tidigare i sommar och först efter vissa svårigheter kunde hitta med hjälp av några turister från södra Sverige redogör en skylt undertecknad av Piteå kommun lite blygsamt för händelseförloppet samt uttalar en förhoppning om inga fler stridigheter mellan ryssar och svenskar framgent.

Minnet av såväl affären vid Pitsund som slaget vid Sävar längre söderut den 19 augusti 1809 högtidighölls av monarken, hans gemål samt kronprinsessan. Lokalmedierna verkade lite väl överraskade av denna uppvaktning, nästan som om de inte kände till hur Finska kriget avslutades. För egen del gäller för denna händelse, i likhet med annat som rör förfluten tid i nordligaste Sverige, att den som vill ha reda på mer hur det förhöll sig i en gång tiden i ens närområde måste lägga ned mycket arbete i dylika ärenden. Detta om något tyder på att man i det bortdöende länet Norrbotten hellre framlever man sina dagar i nuet än att intressera sig för vad som går att ta avstamp från för att blicka in i framtiden.

När är någon psykiskt sjuk?

Konsekvenserna av landets mest uppmärksammande konstprojekt gjorde sig återigen märkbara idag när rättegången mot Anna Odell inleddes. Anklagelserna mot Konstfackeleven rör huruvida det är tillåtet att spela psykiskt sjuk. Åtalspunkterna gällde dock inte misshandel som högerläkaren David Eberhard ville ha det till.

Vad fallet Odell sätter fingret på är således egentligen inte uppenbara brister inom psykvården, utan vem det är som bestämmer om någon är sjuk. Från vårdens och ordningsmaktens sida är svaret självklart: klienten vet aldrig sitt eget bästa ifråga om sin hälsa varför eventuella tvångsomhändertaganden aldrig kan vara fel. Ändå kan det vara så mycket som tjugofem procent av behandlingarna inom psykvården som utgörs av simuleringar.

Från psykvårdens sida hävdas gärna att den första kontakten med den tas av patienterna själva, vilket visserligen kan vara sant i statistisk mening. Men det intressanta är vad som händer sedan när någon "överlämnats eller överlämnat sig till de vita rockarna". Ty med följer inte sällan ett livslångt förhållande, eftersom det är ovanligt att en som någon gång varit kund inom psykiatrin i praktiken betraktas som något annat än en kroniker.

Vanligen är alltså brukaren eller patientens inflytande över sitt öde inom psykiatrin marginellt. Ändå är finns det kanske bara ett enda objektivt mätkriterium på om någon drabbats av en psykos, och det är positronemissionstomografi. Resten är godtycklig maktutövning maskerad till vård. Att det verkligen förhåller sig så kan alla de som dristat sig till att ha synpunkter på sin egen psykiska hälsa vittna om. Då om någonsin är också tvångsvård av nöden eftersom en patient som uttrycker sådana tankar enligt gängse psykvårdspolicy måste må mycket dåligt.

Åsa Moberg och Torsten Kindström, båda med lång värdefull erfarenhet av psykvård som anhöriga, skriver på Brännpunkt idag bland annat om dilemmat med tvångsvård och konstaterar mycket träffsäkert att "tvångsåtgärder har mera att göra med konflikter inom personalgruppen än med patientens psykiska hälsotillstånd".

Det är sådana iakttagelser som gör sig påminda efter att ha hört ovannämnda läkares orationer i offentliga debatter och föreläsningar. Vad han har att säga verkar med andra ord mera handla om egna kontroverser än viktiga tillskott till diskussionen om en bättre psykiatrisk vård. Så snälla, snälla, snälla, låt oss slippa höra mer av pejorativa omdömen om andras prestationer från denne medicinman. Och går inte det för sig kan alternativet möjligen vara att avskaffa inriktningen psykiatri inom läkarutbildningarna då det ändå är de sämsta studenterna som söker sig dit.

Lurad igen

Det är inte första gången det inträffar men idag hände det igen. En KRAV-märkt produkt kom av misstag med i varukorgen. Jag har visserligen inget emot att KRAV-varorna utbjudes till försäljning i affärerna. Stämpeln med märkningen ska dock tydligt framgå, vilket inte var fallet här.

Tidigare har jag reagerat mot hur kravmärkningen tenderar att utvecklas mot eko-sovjetism, dvs. att den mer eller mindre får till konsekvens att till slut inga andra varor än märkta med denna den politiska korrekthetens logga finns att tillgå i varuhusen. Sedan en tid går det exempelvis inte att få tag i A-fil från Norrmejerier utan denna, varför jag numera köper filmjölk istället.

Idag blev det ett äggpaket för dryga tjugan, vilket var bra mycket mer än de 12.90 jag trodde jag skulle få betala. Har möjligen Umeå-Sverker funderat över detta fenomen, han som gillar så mycket att ta sig an fall där folk blivit lurade?

Sensommarläsning

Det har varit alldeles för lite filosofi på den här bloggen, trots dess beskrivning. Därför tänkte jag gå lös lite i ett ämne som det är alldeles för tyst i men ändå pratas rätt mycket om. Vad jag avser är Axel Hägerströms filosofi som många gärna avhandlar i tal men nästan ingen skriver om och än mindre läser (dock jag som tagit mig an två sammanställningar av hans uppsatser). Den här ledaren i DN gjorde emellertid ett avsteg från denna princip.

Vad Håkan Boström på ovannämnda tidning ville ha sagt med sin artikel var att genombrottet för Hägerströms filosofi under 20-talet, även benämnd värdenihilism, gjorde oss till självdyrkare istället för Gudsdyrkare. Den uppgörelse med boströmianismen som slutligen kom till stånd under denna tid, innebar att alltså att värden övergick från att var antingen sanna eller falska till att vara ingenting eller som det heter endast uttryck för känslor och emotioner.

Det finns anledning att titta lite mera bakom Hägerström på vägen fram till Uppsalafilosofins grundande. Han ska visst ha haft en uppväxt där den auktoritäre fadern som var kyrkoherde slog fast att värden var fasta och normer. Revolten mot denna blev då naturligen att göra tvärtemot, något som tycks ha inträffat efter teologiska studier och en religiös kris. Redan i tjugofemårsåldern avlade Hägerström doktorsexamen i filosofi.

Axel Hägerström har inte saknat vedersakare ens under sin livstid även om det kan tyckas som att den ande han blåste in i svenskt filosofiskt liv mer eller mindre dominerat i snart hundra år. Motståndet fanns främst i Lund men även inom vänsterfalangen inom socialdemokratin ställde man sig skeptisk till åsiktsfientligheten. Bland konservativa har heller aldrig Hägerström varit populär.

Hur det ska gå att göra rent hus med följsamheten med allt är en fråga som bör sysselsätta hjärnor som valt intressera sig för naturrätt istället för rättspositivism och andra som vågar sticka ut på ett eller annat sätt. Det talas för närvarande om en nystart för debatten om den konservativa ideologins vara eller icke vara, vilket alltid också är något. Denna behöver inte innebära att vi måste återvända till de rätt kuriösa uppfattningar som förfäktades av "Sveriges Platon". Men lite mer än hittills borde det gå att vara öppen för andra filosofiska inriktningar.

Att hitta rätt bland liberalismerna

Bland många som laddat batterierna under sommarstiltjen återfinns Mattias Svensson som gör en bra höstupptakt genom att försöka lansera en debatt om liberalelitism kontra mera folklig liberalism. Svensson går emot den mera pragmatiska form av liberalism som han menar Johan Ingerö står för. Tidigare har också Magasinet Neo-redaktören varit ute i liknande ärenden på sin blogg i denna tidning, men då under namn av "borgerlig värderingsdebatt".

Men jag undrar om inte grabbarna på Timbro/Neo är lite fel ute när de försöker skaka liv den form av liberalism som var rådande under 1700-talsaristokraterna. Det var då whigs ställdes mot tories i Storbritannien och mössor mot hattar i Sverige. De förra mera för frihandel och religionsfrihet, de senare mera för merkantilism och ett starkt försvar. Intressant blev inte liberalismen förrän efter debatten mellan Edmund Burke och Thomas Paine, varur kom de två inriktningar inom liberalismen som senare fick namn av liberalkonservatism respektive socialliberalism.

Senare under 1800-talet som är det århundrade under vilket namnen på alla ismer myntas dyker i samband med industrialismens genomslag socialismen upp på arenan och drar till sig anhängare ur de ovan nämnda lägren. Jag menar att det är här någonstans en idédebatt måste börja. Länge var det ju också så att liberaler och socialister stod sida vid sida mot de konservativa i kampen om rösträtten, i alla fall i Sverige. Och när socialisterna i sin tur tog makten blev de allt mindre intresserade av att utveckla demokratin och rättigheter, något som är skäl nog för att återvända till den form av liberalism som började utvecklas mot mitten av 1800-talet.

Vill Timbro ha ett allas krig mot alla?

Till förra veckans största politiska snackis bidrog sannolikt en rapport från Timbro. När analyserna efter sågningen av flera kommuners prioriteringar utanför dess kärnverksamheter börjat strömma in, stod det klart att de blåa khmerer som för närvarande regerar på denna smedja har mer att förklara än de verksamheter de så hårt kritiserar.

Detta sammanhänger med de slutsatser och förslag rapporten lanserar. I syfte att välja "rätt" prioriteringar vill författarna till denna att kultur- och fritidsfrågor läggs i samma nämnd som omsorgs- och skolfrågor. Men är inte syftet med nämndorganisationen att undvika att politikerna ska spela ut verksamhetsområdena mot varandra?

I min hemkommun är det så att vuxenutbildningen är utlyft ur nämndorganisationen och direkt underställd kommunstyrelsen. Länge tyckte jag det var ett underligt arrangemang, men har via mera insatta i saken fått veta att det har att göra med fördelningen av statsbidragen. På något sätt ska alltså vuxenutbildning, integrationsfrågor och arbetsmarknadspolitik vara områden som visserligen utföres inom ramen för kommunens organisation, men rimligen borde tillhöra statens uppgifter.

Denna form av outsourcing av statligt ansvar till en kommun intresserar givetvis inte timbroiterna. I Luleå omsätter den 150 miljoner per år, har 140 anställda samt berör ca 4000 personer per år och anses tydligen inte som en kommunal kärnverksamhet. I sin iver att se allting utöver denna som intet annat än en ekonomisk belastning speciellt när de stavas kultur och fritid missar alltså rapportförfattarna någonting som borde förläggas på annat ställe. De bidrar även med sina propåer till en auktoritär samhällsordning då också en nämndkoncentration lär innebära ett allas krig mot alla i kommunala verksamheter.

Sätt stopp för de nya dörrnasarna!

Många av dem har försvunnit från folks hem. En uppskattad skylt i emalj för att hålla dem borta från bostäderna basunerade ut "bettleri och utbjudande av varor undanbedes". Det lät som tidigt nittonhundratal ungefär men är ett budskap som ger önskad effekt än idag.

På senare tid är det bara Jehovas Vittnen och någon blygsam fiskförsäljare som besvärat mig med dörrnasande, givet antagandet att det de förstnämnda försöker sälja är Gud. Värre är det då med telefonnasandet. För trots att jag anmält mig till NIX händer det fortfarande att någon tar sig fram, alltid med någon anledning till att ha brutit mot vad som faktiskt är ett förbud.

En gång plockade jag ut ett så kallat motmanuskript som en av Svenskans bloggare tror jag det var tipsade om. Syftet med att använda detta var att bryta ned försäljaren för att denne aldrig skulle ringa mer. Alltid något för den som orkar ägna sig åt sådant. Men eftersom dessa moderna varianter av dörrnasare tycks använda sig av alltmer raffinerade metoder för att få samtalet så långt som möjligt (och därmed få mera provision?) så vet jag inte om jag har vidare lust med det.

De gånger jag alls tar mig an inkommande samtal i ovanstående ärenden så försöker jag om det alls går att ta reda på vad som utbjudes för att därefter i samtliga fall snabbt meddela mitt ointresse och lägga på luren. Inte sällan har jag vid det laget hunnit bli förbannad och fått en del av dagen förstörd. Snälla lagstiftare, går det inte att sätta stopp för dessa verksamheter som nästan inga kunder eller säljare mår bra av? Det är ju heller knappast fråga om några ordentliga jobb som skapas.

Måhända en oönskad valutgång?

Det tog några år innan en lokaltidning i Luleå plockade upp en längre tids tradition i grannstaden Piteå att utse ortens person. Numera koras årets lulebo i samband med gatufesten i staden i månadsskiftet juli/augusti.

I år "vann" en lokalbekanting till läkare omröstningen som arrangerades av ovan nämnda avisa. En snabb genomgång av kommentarerna till valutgången gav intrycket av ett visst missnöje med att en frimurare för andra gången tagit hem priset. Således plats för konspiratoriska tankegångar.

Att hålla omröstningar där legitimiteten hos segraren kan ifrågasättas med utgångspunkt i antalet röstande är kanske inte så smart. Från officiellt håll har det sagts att omkring 5000 deltagit i omröstningen, vilket inte alls är samma sak som det som också sagts, nämligen att nästan var tionde lulebo röstat. Det är inte alls säkert att alla som röstat varit lulebor eller ens norrbottningar. Det är inte utan att tankarna går till då årtusendets norrbottning utsågs med stöd av några hundra röster. Vinnaren var då Lars Levi Laestadius.

Nej du Mats Ehnbom. För närvarande är du kapten på ett sjunkande skepp. Och jag som jobbar närmast kunden med bland annat din tidnings distribution kan härmed meddela att Kuriren under pågående år kommer att gå under den magiska upplagegränsen 20 000 ex. Så kanske är det därför inte så konstigt att de profiler som plockas fram som representanter för orten hör till det garde som redan har nog med publicitet och därtill tjänar pengar på det. Det nästan som om det mera handlar om att vara bäst på att vara sämst.