Dags att skriva om historien Putin

Det har varit oroligheter i Estland de senaste dagarna. Anledningen till dessa är att estniska myndigheter beslutat att flytta ett krigsmonument med soldatgravar som står som en symbol över Sovjetunionens seger över Nazityskland. Eller som esterna fått lära sig under nästan ett halvsekel av ockupation, "fascismens utdrivande ur landet".

För många ester är monumentet en kvarvarande maktyttring från Sovjetepoken, numera administrerad från Ryssland. Den stora ryska minoriteten i landet tycker överlag annorlunda och det är bland denna oroligheterna utspelats. Emellertid finns det en annan sida av problematiken som inte belysts tillräckling.

År 1936 restes nämligen ett monument väster om staden Narva till minne över den svenska segern över ryssarna där 1700. Uppresandet av bronslejonet hade svenskt bistånd, bland annat närvarade vår nuvarande kungs far Gustav Adolf vid invigningen av det. Kritik riktades dock mot handlingen i Sverige som gick ut på att svenskarna uppehöll sig i det förgångna istället för att stödja den då unga estniska republiken.

Så är det väl egentligen med alla historiska minnesmärken. Ändå kan jag inte undanhålla mig från att stilla fundera över det öde bronslejonet rönte. När ryska trupper rullande in i Estland våren 1944 sköts monumentet helt sonika sönder. Mot bakgrund av traditionell sovjetisk/rysk historieskrivning kring andra världskriget är då frågan: var svenskarna också fascister eftersom segermonumentet från 1700-talets början inte fått resas på nytt?

Idag finns det väl ingen anledning upprätta denna staty på nytt. Sverige med dess efterkrigstida högskattestat blev inget alternativ för de länder som frigjorde sig från kommunismen 1989-91. Det enda som står riktigt klart är att vårt land nog ändå utgör ett tillgängligare alternativ än den väg Ryssland slagit in på. Flyttningen av krigsmonumentet i Tallinn borde därför fungera som en utgångspunkt för en ny rysk historieskrivning snarare än en provokation.

Konsten att ljuga med statistik

Miljöpartiet har låtit riksdagens utredningstjänst analysera så kallade fördelningseffekter av förslagen (inte utfallen) till skatteförändringar och utgiftsförändringar i vårbudgeten. Slopandet av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten samt begränsningen av pensionssparavdraget har stått i utredningens fokus. Slutsatsen är att de rika får mest, vilket fått partiets kryptosocialistiske partiledare att utropa "traditionell högerpolitik".

Hur en sådan ser ut vet jag inte riktigt. Vi får väl gå tillbaka tillbaka sådär en sjuttio-åttio år i tiden för få en uppfattning om hur högerpolitik tagit sig uttryck rent konkret. På den tiden fanns det inte så mycket välstånd att fördela. Peter Eriksson bygger sina konstateranden på en uppdelning av befolkningens inkomster i tio delar. Det vedertagna sättet internationellt är annars att dela upp denna i fem delar.

Inkomstskiktet från 1-197 900 kr rymmer således fyra delar. Under denna årsinkomst går det knappast att leva på det man får ut. I dessa måste alltså ingå deltidsarbetande av olika slag, förmodligen många studenter. Ingen av dessa utsatta grupper, som förmodligen har en hög genomströmning på folk, får en ökad nettoinkomst över 1000 kr, vilket ändå är en hög siffra procentuellt med tanke på skattuttagets del av inkomsten.

Den grupp som pekas ut som rik är den med över 434 701 i bruttoinkomst. Denna får 8900 kr i nettoinkomst enligt prognosen. I antal torde den inte vara stor men inom den ryms många av rörelsens kelgrisar såsom generaldirektörer, politiskt tillsatta chefer inom stat, kommun och landsting och även de verkliga gökungarna i sammanhanget: övertidsarbetande inom byggsektorn. Av någon anledning ligger brytpunkten för grupp 10 just någonstans kring vad många av Byggnads medlemmar tjänar. En slump?

Anders Borg verkade något stukad i konfrontationen med dessa uppgifter. Kanske på grund av att han själv ofta använt sig av RUT:s uppgifter i opposition. Det är också möjligt att dessa inte kommer att visa sig stämma när förslagen slår igenom i praktiken. Fastighetsskatten är ju exempelvis inte bara något som villaägare betalar, utan också indirekt hyresrättsinnehavare, av vilka många rent inkomstmässigt skulle kunna betraktas som fattiga.

Två tunga tidningar

För oss som jobbar med tidningsdistribution är bara halva helgen arbetsfri. I lördags var dessutom Norrbottens-Kuriren och Norrländska Socialdemokraten extra tunga, vilket innebär ett visst merarbete. Visserligen utgår vikttillägg sådana dagar men bäst vore det med lätta tidningar.

Det skrivs mycket, och som det är idag kan vem som helst bli sin egen redaktör genom den innovation som kallas blogg. Papperstidningens successiva bortdöende är ändå ännu inte för handen. Mycket detta på grund av att det blivit lättare och billigare att göra en tidning. För Norrbottens vidkommande tror jag det på sikt kommer att innebära att det kommer att ges ut fler men mindre tidningar i framtiden.

Identifikationen med länet är nämligen bra mycket svagare här än vad den är med lokalsamhällena. Därför kan jag tänka mig att tidningar i form av papper eller på nätet för Östra Norrbotten, Kalix älvdal, Malmfälten, Luledalen kan komma att bli verklighet i framtiden. Kanske kommer de att tryckas på samma tryckeri men med olika redaktioner.

Det finns många bra journalister, det är inte tu tal om annat. Men ett problem på många håll är ändå den så kallade kretsloppsjournalistiken. Det vill säga skribenter som återvänder till samma ämne utan att utvecklas. Många artiklar utgörs också röriga referat. Ifråga om det sistnämnda så tror jag en av anledningarna till detta kan vara småortskomplex. Det vill säga skribenter utan lokal identifikation som tror att de skriver i storstadstidningen.

Vem blir Frankrikes näste president?

Imorgon är det ju presidentval i Frankrike. De två kandidater som ska göra upp i slutomgången senare ska utses. För närvarande står det mellan fyra stycken eftersom populistiske Jean-Marie Le Pen spurtat om centerkandidaten Francois Bayrou i opinionsmätningarna.

Ett tag tippades socialisternas Ségolène Royal som vinnare. Allteftersom valet närmat sig har dock högerns Nicolas Sarkozy hållits för slutlig vinnare. Royal, officersdotter och i mycket en försvarare av traditionell fransk arbetsmarknadspolitik, står mot en högerman av klassiskt snitt som står för hårda tag snarare än liberala reformer.

Det mest troliga är att det kommer att stå mellan dessa två. Skulle Royal segra så har vi att se fram emot en situation där EU:s båda kärnländer leds av kvinnor. Onekligen något att fundera över för de som hävdar att Sverige är världens mest jämställda land, men ändå ännu inte sedan Ulrika Eleonora haft kvinnlig stats- eller regeringschef. Feminismens fel?

Bättre budget Borg

Vårbudgeten har lagts som väl ingen missat. Innehållet i den har läckt ut redan tidigare. Regeringen gör vad den föresatt sig att göra även om den än så länge kör mjukt. En del gnäll om ökade klyftor, om vilka som är förlorare respektive vinnare har avhörts från vänsterhåll. Men då handlar det om sådant som inte görs. Regeringen ökar skillnaderna mellan medborgarna genom att inte utföra vissa saker. Märkligt sätt att resonera.

Så talar en opposition som tappat initiativet i politiken. För så var det under de två senaste borgerliga regeringarna. Vänstern hade som det heter problemformuleringsprivilegiet. Anders Borg har kritiserats för att ha hamnat på defensiven i den efterföljande riksdagsdebatten. Att han hade svårt att bemöta missnöjet från oppositionen. Med säg när hade vi senast en finansminister under fyrtio år?

I kommande budgetar lär mer nödvändiga förändringar komma att genomföras. Den som lades i måndags hade enligt min mening ännu alldeles för mycket av vänsteranstrykning genom "satsningar" på olika politikområden. Varför exempelvis en extra satsning på psykvård mellan 2008 och 2009? Det är ju som att tanka en bil med en motor som skurit ihop. Är det inte dags att en gång för alla inse att psykiatrisk vård bedrivs på ett galet sätt.

I TV:s Agenda fick Borg sitta och svara på den retoriska frågan varför villkoren för arbetslösa ska försämras. Precis som om arbetslösa är en fixerad grupp i samhället utrustad med något slags handikapp. Sanningen är ju den att arbetslös är man inte hela livet. Arbetslöshet är ett övergångsskede, oftast början på något nytt, sällan slutet på något.

Kulturprofitörerna

Det anordnas samtal mellan mångåriga radiomedarbetaren Kerstin Wixe och författaren Yngve Ryd någonstans i Sverige i en kulturlokal. Inträdet är 100 kr, för ungdomar 50.

En sådan här tillställning kan väl aldrig gå ihop ekonomiskt varför summan får antas vara symbolisk. Eller är den det? Vill den istället säga något om den status författaren eller kulturarbetaren har eller anses ha?

Greppet med att ta betalt för sina framträdanden med det underliggande syftet att marknadsföra sina böcker är såvitt jag vet ett nytt påfund. Bruket med att mer kända författare signerar böcker i utbyte mot att boken köpes är dock äldre men ärligare.

För egen del skulle jag aldrig komma på tanken att betala ur egen ficka för att se någon udda författare sitta och snacka. Skulle någon det?

Att rädda USA

Per T Ohlson på Sydsvenskan tillhör landets vassaste skribenter. Ofta tar han i sina krönikor fasta på internationella tendenser där Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet kommit till korta. Förebilden är naturligtvis USA, världens äldsta moderna demokrati, undantaget möjligen England.

På senare tid har jag alltmer börjat fundera över om Ohlsons försök att överföra amerikansk politik på Europa och annorstädes verkligen är rätt väg att gå. I söndagens krönika går han till angrepp mot den anti-amerikanism som råder idag på många håll. Måltavlan är givetvis den nuvarande presidenten, som enligt honom möjligen är den sämste landet haft.

Det är sant att USA och amerikanska modeller på många sätt räddat inte bara Europa och andra delar av världen från katastrofer. Första gången vi blev ordentligt varse om att allt som kommer därifrån kanske inte är av godo var i samband med Vietnamkriget. På sextiotalet växte dessutom den medborgarrättsrörelse fram som avslöjade arvet från slaveriet, med lynchningar och diskrimineringar som överlevande företeelser in i sen tid.

Europa är och kommer alltid att vara "den gamla världen". Därför är det problematiskt att applicera amerikanska modeller på kontinenten/världsdelen. Huruvida Bush gjorde rätt som invaderade i Irak med syftet att undanröja hotet från massförstörelsevapen och upprätta demokrati eller komma åt olja är en komplicerad fråga. Klart är att man inte lyckats vinna freden efter kriget. Något nytt Västtyskland blir av allt att döma Irak inte men heller inget Vietnam.

En rätt lindrig affär i jämförelse

Idag har medierna hårdbevakat rättegången mot folkpartisterna som anklagas för dataintrång. Ett annat förhör som inte fått lika stor uppmärksamhet är det av förra utrikesministern Laila Freivalds för hennes eventuella roll i stängningen av en webbsida som upprätthölls av sverigedemokraterna.

Freivalds hävdade med bestämdhet att hon inte beordrat någon stängning, bara att ansvarig tjänsteman fått i uppdrag att "informera" om det utrikespolitiska läget och fråga webbhotellet om de kände till den aktuella hemsidans innehåll.

Det här låter som en halvsanning, ett sätt att fasa ut frågan. Förre statsministern har också blandat sig i leken genom att först kritisera tjänstemannen, sedan Freivalds. Något av en klassisk (s)-maktstrategi således. Jag visste inte men han som...

Den här affären fick allvarliga konsekvenser såtillvida att den ledde till Freivalds avgång (även om det egentliga skälet till denna var tsunamihanteringen). Än allvarligare är dock att det går att sitta i KU-förhör och vittna utan edsförfarande. Dessutom: nog är väl folkpartiskandalen rätt lindrig jämfört med det här.

Amatörernas afton

Ikväll ska Plannja Basket göra det andra försöket att ta hem SM-bucklan. Det första i fredags misslyckades ju till följd av alldeles för många missar av hemmalaget i Pontushallen.

Några andra som misslyckades var lokalradions reportrar. Det var så att SVT24 istället för att sända basketen kablade ut Davis Cup-tennis. Basketfinalen sändes med fördröjning till mångas ilska. Därför begagnade jag mig av Norrbottensradion för att avhöra upplösningen.

Ganska snabbt gick det dock att komma underfund med att kommentatorerna inte hade något grepp om matchen. De gick inte att få ordentliga upplysningar om ställningen i matchen, om matchklockan, om spelets gång, anfall och försvar osv. Intrycket var att det satt två beredskapsarbetare på läktaren. Inte ens ett genuint intresse verkade finnas.

Tidigare har jag här kritiserat Radio Norrbotten. Med detta vill jag återupprepa kravet: lås in dem och släng bort nyckeln.

Vilken väg tar Svenska kyrkan?

Påsken firas till minne av Jesu lidande, död och uppståndelse. Dessa brukar sammankopplas med i tur och ordning, katolicism, lutherdom och ortodox kristendom. På senare år, i synnerhet sedan kyrkan skiljts från staten, har Svenska kyrkan visat en öppnare attityd gentemot andra varianter av kristendomen än lutherdomen.

Det har satsats mycket på musikframträdanden, eller om man så vill, kultur. I söndags var jag på en konsert med Luleå Domkyrkas motettkör. De framförde bland annat ett sakralt verk av Joseph Haydns bror Michael, Missa Sanctae Crucis. Det blev rätt tungt att lyssna på detta på latin framförda verk, och tankarna gick till de katolska mässor som inte är speciellt lätta att ta sig igenom.

Nu i och med att Svenska kyrkan inte längre kallas statskyrka - även om vissa band till staten kvarstår - går det att börja fundera över vad som kan komma att hända med denna i framtiden. Kan det bli så att katolska företrädare börjar kasta sina blickar på ett objekt som verksamheten går att utöka med? Med detta vill jag inte utfärda en varning, bara ställa frågan om det är möjligt att den svenska folkkyrkan går att betrakta som en enda stor fri församling.

Alla dessa småregeringar runtom i landet

Det har naturligtvis skapats irritation, frustration och besvikelse inom socialdemokratin att makten förlorats på riksnivån. Men runtom i landet bestämmer fortfarande partiet i rätt många kommuner och landsting. Inte minst är detta fallet i Norrbotten där (s) ökade mycket tack vare att landshövdingen Per-Ola Eriksson bjöd in regeringen till sitt län i juni valåret.

Hur kan det då se ut i en kommun där sossarna har egen majoritet? Att Norrländska Socialdemokraten sluter upp bakom styret i Luleå samtidigt som man råskäller på regeringen är väl egentligen inte att förvåna. Ändå är det intressant att läsa vad de skriver.

Idag skrivs det om något som heter Luleå Energikontor, som började som ett EU-projekt 1997 på regionnivå och därefter omvandlades till ett bolag med länets fjorton kommuner som delägare. Syftet med verksamheten ska vara gott, naturligtvis, och det handlar förstås om hållbar utveckling. Vad kontorets anställda åstadkommit - de är f.n. fyra stycken - utöver att berika sig själva och kartlägga ett antal företag är svårt att säga. I gruppen ingår för övrigt Ulrika Lundberg som hoppat mellan olika sysslor i kommunen och även om jag inte missminner mig anmälts för jäv av moderaten Gustaf Groth för några år sedan.

Är det sådant här som rörelsen har tänkt använda för att behålla makten i kommunerna, ja då sitter många av deras mandat på det lokala planet löst. Det är egentligen inget att beklaga. I Luleå har sossarna "alltid" regerat. Kanske kan samarbetet med Bodens kommun också hjälpa till att bryta dödläget. I Boden är man nämligen inne på andra mandatperioden av icke-socialistiskt styre. Moderaterna och socialdemokraterna är jämstarka där.

Myten om en avpolitiserad styrelse

En av den nya regeringens första åtgärder efter maktskiftet var att göra verklighet av löftet om att avpolitisera högskolornas och universitetens styrelser. Luleå Tekniska Universitet har skickat in sitt förslag till utbildningsdepartementet på hur deras nya styrelse ska se ut.

Från officiellt håll hävdar man att denna blir utan politiker, något som är svårt att se i betraktande av ledamöterna. Vem vill i till exempel Anders Sundström, föreslagen ordförande med akademisk titel fil.mag. h.c., se en icke-politiker? Eller i landstingsdirektören Elisabeth Holmgren se något annat än en fullfjädrad makthavare utan ansvar?

Övriga ledamöter plockas från akademier och näringsliv, bland annat den av lokalpressen utkorade "påläggskalven" på Ericsson Gunilla Nordström, med rötter i Luleå. Det är för tidigt att säga om detta är ett exempel på ett steg i rätt riktning för att återställa förtroendet för universiteten. Jag skulle dock ge de på departementet rådet att fundera lite över vilka som valts ut. En misslyckad minister kanske får styra i ett misslyckat universitet.