måndag, januari 30, 2006

Vad ska det bli av unionen?

Året som gick kan väl knappast sägas ha varit en period av framåtskridande för Europeiska Unionen. Det enda positiva var enigheten kring budgeten i slutet av året. Sedan dess har Europadebatten gått på sparlåga i väntan på att någon ska ta befälet.

Frankrikes premiärminister Dominique de Villepin har nu brutit tystnaden och efterlyser konkreta projekt för unionen att satsa på för dess överlevnad. Om vi bara satsar på unionen som ett ekonomiskt projekt finns ingen framtid för Europa. Nationerna kommer då bara att se den som ett medel till att skaffa sig ekonomiska fördelar, hävdar Villepin.

Problemet med EU är dess unika struktur. Unionen betraktas inte som en internationell organisation utan som en sui generis-entitet, dvs. olik alla andra entiteter. Därför kommer också enligt vad jag kan se EU:s konstruktion att debatteras flitigt i många år framöver. Jag håller dock inte med Villepin om att unionen som ekonomiskt projekt skulle leda till att medlemsstaterna bara ser till sin kortsiktiga egennytta.

Ej heller tror jag på svulstiga projekt som syftar till att efterlikna kontinenten på andra sidan Atlanten. Däremot på mer av idealism, ja någon form av gränsöverskridande solidaritet. Och då talar jag inte om att dela ut pengar till förment svaga.

fredag, januari 27, 2006

Den svenska skolans nedgång

När jag tog mig igenom högstadiet och gymnasiet i skiftet mellan sjuttio- och åttiotal rådde helt andra förhållanden inom den svenska skolvärlden. Så gott som alla gick visserligen som idag vidare till gymnasiet. De allra flesta av de som började gymnasiet fick också ett slutbetyg. Så är det inte nu längre. En elev av fyra har inte slutbetyg ens efter fyra år. Ändå är det belagt att kunskapskraven sänkts på gymnasiet.

Orsaken till problemet stavas socialdemokratins kroniska mindervärdeskomplex inför professionell inlärning och utbildning. Socialdemokraterna har drivit i riktning mot att anse varje elev som en potentiell akademiker istället för att se dennes förmåga att utvecklas utifrån sina förutsättningar och sin förmåga.

Alla har inte goda förutsättningar att läsa teori, precis som det finns akademikerämnen som har tummen mitt i handen. Detta går inte att komma ifrån. Idag är det s.k. individuella programmet - från början avsett som en temporär lösning - det största utbildningsprogrammet första året för pojkar. Efter gymnasiet fortsätter en stor del av denna verksamhet på komvux och folkhögskolan, som är överbelamrande med de problem som den ordinarie skolan skapat.

Något bra recept mot detta har jag inte men läs gärna den borgerliga alliansens debattinlägg i frågan. Om jag ändå skulle våga mig på någon egen åsikt så föreslår jag att läraren som auktoritet återupprättas. Den auktoritäre läraren ska vi inte ha tillbaka men auktoritet ska han eller hon ha. Detsamma gäller för övrigt polisen som inte ska ha lagledaruppgifter.

Vad beträffar kvalitén inom den svenska högskolan så får jag återkomma till ämnet en annan gång.

tisdag, januari 24, 2006

En lönsam näring?

I gårdagens Nordnytt var det med ett inslag som tog upp hemslöjdens roll i den regionala utvecklingen. En av de som fick uttala sig hävdade särskilt vilken betydelse denna hade för näringslivet i Norrbotten. Det talas nu om att anställa en "hemslöjdskonsulent" på Hushållningssällskapet för detta ändamål.

Att hemslöjd som bransch på något sätt skulle vara självbärande är inget annat än en lögn. Däremot kan den fungera som marknadsföringsmedel för regionen och bidra till att stärka den regionala identiteten.

Det är inte att förvåna sig över att Hushållningssällskapet lagt beslag på denna näringsgren. Hushållningssällskapet förde länge en undanskymd tillvaro men har i och med EU-inträdet och tillgången till stödpengar förvandlats till en slags myndighet med fläskig budget och en chef som kallar sig VD.

Alltså, vi bör akta oss för att fastna för hemslöjd som någon slags regional tillväxtkraft. Att fästa för stark tilltro till självförverkligande har föga med näringsverksamhet att göra och ger möjligen också sörlänningar ännu en orsak att göra spektakel över oss i norr.

Det man kan vara verkligt rädd för är att Luleå Tekniska Universitet följer upp ovanstående initiativ med att inrätta en professur i hemslöjd. I så fall passeras en gräns för hur lågt vetenskaplig verksamhet kan sänka sig. Med tanke på tillståndet inom dagens akademiska klimat ska en sådan åtgärd inte uteslutas.

lördag, januari 21, 2006

Landet som går sin egen väg

Alltifrån Filip Augusts dagar på tidigt 1200-tal utkristalliserade sig tendenser inom Frankrike som skulle leda till att landet blev den första nationen i världen i egentlig mening. Med allt vad det innebar av centralstyrning och makt över kyrkan och aristokrati. England tog efter det franska exemplet men på sitt speciella sätt. Det gjorde även Sverige.

Fram till revolutionen var Frankrike sinnebilden för den starka staten. Därefter började landet även hävda universella ambitioner. Även om fransmännen efter Napoleonkrigen tvingats inse att man återgått till att bli en mera "vanlig" stat så har inte saknats tillfällen då landet med viss framgång lyckats göra sig bemärkta i världspolitiken. Inom Frankrike har den revolutionära traditionen hållits levande.

Frankrike ställde sig 1966 utanför NATO:s styrning och har kärnvapen. Så sent som 1996 utförde landet provsprängningar i Polynesien. Nu hotar president Jacques Chirac med att använda detta vapen mot stater som utsätter Frankrike för terrorattacker. Adressen för varningen är Iran som återupptagit sitt nukleära forskningsprogram. Tillsammans med Tyskland, Storbritannien och USA väntas Frankrike kräva att FN:s säkerhetsråd tar upp frågan om straffsanktioner mot Teheranregimen.

När nu världen tycks kunna bilda front mot onda krafter sticker Frankrike ut på sitt eget sätt. Det hot som framförs kan dock bara föra något gott med sig om det inte blir verklighet. Den fråga som måste ställas är därför: hur hantera en demagog?

onsdag, januari 18, 2006

Glöm aldrig Lis Asklund

En av Sveriges mest engagerade människor har gått ur tiden. Lis Asklund blev 92 år. Under många år kämpade hon för en bättre psykvård, som hon hade erfarenhet av genom sin mammas svåra sjukdom. I åratal vårdades hennes och brodern Olof Lagerkrantz mor på Långbro Sjukhus i Stockholm.

Lis Asklund vågade stå upp mot den undermåliga "vård" som erbjöds av psykiatrin. Hon var med och startade Fountain House-rörelsen i Sverige. Denna grundades 1948 i New York av patienter från ett mentalsjukhus som ville återerövra självkänslan efter sin sjukdom.

Från officiellt håll inom dagens psykvård berömmer man sig gärna för att ha avskaffat de gamla förhållandena och hänvisar till överdosering, långbad i kallvatten och lobotomi som inte längre praktiseras. Vad det inte talas högt om är hur kontrollsamhället drabbar de med psykisk sjukdom värre än några andra utom möjligen de för kriminalvård intagna. Psykpatienter ska kartläggas in i minsta detalj med det underliggande syftet att du inte går att lita på. Nytt vin i gamla läglar alltså.

Det skulle behövas fler av Lis Asklunds kaliber för att kämpa mot illabehandlingen av försvarslösa inom vården. Ty den som idag riktar kritik mot vården finner snabbt att han eller hon har att kämpa mot väderkvarnar. Därför ska vi hedra minnet av en person som kan tjäna som förebild för alla sätt att tala för samhällets utsatta.

måndag, januari 16, 2006

Startled 4 i Vasaloppet?


I skrivande stund är det inte klart men om den egensinniga seedningskommittén i Mora står mig bi så har jag kvalat in till fjärde startled i Vasaloppet genom mitt resultat i Kronanloppet i helgen. Det skulle innebära en hel del minuter mindre att stå och köa i backen upp från Berga by första söndagen i mars jämfört med startled 5 som jag är placerad i utifrån fjolårsresultatet.

Trots universalklister som snön frös fast i under skidorna gick de fyra milen ganska bra att avverka. Min tid blev strax under två och en halv timme. Glidet kunde jag inte klaga på. Irriterande var dock den åkare som hängde mig sista kilometrarna och som kort före målet satte in ett ryck som jag inte kunde svara på. En duell in på mållinjen hade varit mer spännande.

I år är jag ganska kaxig och hade tänkt mig att ta en tid neråt 5.30 på de nio milen mellan Berga och Mora. Men det kräver startled 4, en frisk uppladdning, bra förhållanden under loppet utan flera omvallningar samt ordentliga spår. Naturligtvis skulle jag också vara nöjd med en tid under sex timmar eller medalj, som delas ut till de som åkt på 1.5 x segrartiden. Eller bara att ha en bättre tid än förra året.

torsdag, januari 12, 2006

Gas och politik hör ihop

Nationalekonomen Stefan Hedlund raljerade redan för många år sedan om att Rysslands ekonomi primitiviserats efter Sovjetunionens kollaps. Vad han syftade på var förstås att landets export till allt större del var på väg att utgöras av råvaror som främst olja och gas. Färdigvaror från Ryssland var inte omvärlden intresserade av.

Analysen är än mer giltig idag och aktualiserades av konflikten mellan Ryssland och Ukraina om gasleveranser nyligen. Gasen är sedan en tid ryssarnas enda vapen. Därför är det häpnadsväckande och en smula sorgligt att flera europeiska länder gjort sig beroende av rysk gas.

När kärnkraften började byggas ut i Sverige var ett av motiven bakom politiken att undvika beroende av utlandet, inte minst Sovjetunionen. Idag är vi på väg att glömma detta. När inte vattenmagasinen är välfyllda är det ett faktum att vi måste importera el, alla satsningar på grön el till trots. Nedläggningen av Barsebäckstvåan framstår i detta perspektiv som besynnerlig. Och då har jag inte alls nämnt de rena miljöaspekterna.

För en del nya EU-länder är beroendet av rysk gas hundraprocentigt men det kan nämnas att Tyskland och Italien tar trettio till fyrtio procent av sin gas från Ryssland. Vill vi ha det så att ett land som inte är en demokrati i egentlig mening sitter på möjligheten att bestraffa andra olydiga stater genom tillgången till gaskranarna? Troligen icke.

Den här gången blev användningen gasvapnet ett bakslag för Putin som aldrig gillat den orangea revolutionen i Ukraina för drygt ett år sedan. En lärdom av detta att dra för Ryssland kan bli att nöjda kunder är viktigare än politik.

måndag, januari 09, 2006

Bara ytan räknas

Expressens ledarredaktion har haft en serie artiklar i ämnet svenska nu levande liberala husgudar. Artiklarna var signerade av tidningens politiske redaktör. De tre vise männen Per T Ohlsson, Per Ahlmark och Hans Bergström behandlades med vördnad av redaktör PM.

Ska man rangordna dessa så hamnar de i den ordning jag uppställt dem ovan. Per T Ohlsson har kanske landets vassaste penna, har därtill ett regionaleuropeiskt perspektiv trots ett visst förakt mot det nordsvenska. Per Ahlmark är och har alltid varit en oförtruten motståndare mot totalitärt förtryck. För närvarande deltar han med engagemang i upplysningen om maoismens brott mot mänskligheten. Hans Bergström är dock knappast mer än en knattereporter som fortfarande lever i det kalla krigets medieklimat där det gick att komma långt bara genom att citera utländsk press.

PM:s konstateranden pekar därmed bortom sörgårdsidyllen. Ändå måste de betraktas som inskränkta och ytliga. Liberalism är nämligen mycket mer än vad som syns och får uppmärksamhet. Varför skriver han inte om Anders Chydenius eller Louis de Geer? Eller Sven Rydenfelt för den delen. Känner han till dessa?

PM Nilsson är i första hand chef. Det märker man om inte annat genom redaktörens bestämda hållning på bilden av honom själv invid de artiklar han signerar. Går ledarskap att förena med djup?

fredag, januari 06, 2006

Åk hem till Karesuando

I Konsum Örnäsets gamla lokaler ska den religiösa församlingen Luleå fridsförbund flytta in. Bakom namnet på denna döljer sig en av de tidigaste väckelserörelserna, den laestadianska. Den laestadianska väckelsen startade 1844 efter det att rörelsens grundare, kyrkoherden i Karesuando, sammanträffat med "lappflickan Maria". Särskilt fri blev dock laestadianismen aldrig eftersom den kvarblev inom statskyrkan.

De finns de som menar att laestadianismen hade en upplyftande effekt på befolkningen där den verkade innan nationaliseringspolitiken satte in i Sverige och Finland. Säkert ligger det någonting i detta. Men det kan lika gärna ha varit så att den var med och underblåste en intolerant politik genom den auktoritetstro som alltid kännetecknat rörelsen. Helt klart är att den var en förelöpare till den starka ställning kommunismen haft i nordligaste Sverige.

Laestadianismen kännetecknas även av stark social kontroll av sina undersåtar. Vanligt var att där den slog rot så drogs hela byabefolkningen med. För det var som bysamhällesreligion den formades och stannade av i utvecklingen. Alla skulle hålla koll på varann. Laestadianernas kärnverksamhet var från början inriktad på alkoholiserade samer, som genom skäll skulle bättras till ett sundare leverne. Därav dess auktoritära karaktär.

Otaliga är de som flyttat från inlandet ned till kusten bort från i första hand den stränga sociala kontrollen och fått uppleva vad frihet är i städer. När nu denna anti-moderna, anti-intellektuella, om man kan kalla det rörelse, på kort tid etablerar ännu en lokal i ett arbetarklassområde i Luleå finns det anledning till oro, ty laestadianismen åstadkommer inte längre något gott.

söndag, januari 01, 2006

Att hoppas av det nya året

År 2006 är snart tolv timmar gammalt när detta skrivs. Det finns en del att hoppas på för en sann europavän. Om vi börjar med unionens utvidgning så står ju Bulgarien och Rumänien närmast i tur för medlemskap. Sedan väntar eventuellt Kroatien, andra Balkanstater och Turkiet. Det här är en process som tar lång tid, kanske så länge som femton år. Vitryssland och Ukraina står snart också och knackar på dörren. Dessa supplikanter kommer att diskuteras under året, i synnerhet Turkiet.

En annan het fråga för unionen rör jordbruks-, fiske- och regionalpolitiken, som slukar en stor del av EU:s budget, alldeles för stor menar många. Det använda begreppet för att rättfärdiga den sistnämnda är sammanhållningspolitiken eller kohesionspolitiken. Lättast till svenska kan detta översättas till "Hela Europa ska leva". Under året är det önskvärt dessa börjar dryftas på allvar eftersom ingen region eller landsbygd långsiktigt tjänar på att leva på bidrag. Storbritannien driver på i denna fråga i positiv riktning.

Slutligen, för att bara uppehålla sig vid tre viktiga frågor, har vi konstitutionens framtid. Det är nämligen av största vikt att det inrättas någon form av spelregler för de som vill vara med och styra unionen. Även om vi troligen aldrig kommer att få se ett "United States of Europe" så kommer många att lockas av makten över en hel världsdel. Det bästa sättet att tukta sådana krafter åstadkommes genom att en grundlag antas.