onsdag, augusti 31, 2005

Återtåget

Snart ska feministiskt initiativ hålla det årsmöte där det slutligen beslutas om föreningen också ska bli ett politiskt parti. Det vill säga då det steg ska tas från att tala om olika problemområden till att ta ansvar för den ideologi man avser använda som ledstjärna. Redan nu går det dock att fråga sig om det kommer att komma ut något mer konkret ur feministiskt initiativ. Skälet till detta är att den axel som fram till i förra veckan existerade mellan Gudrun Schymans politiska feminism och Ebba Witt-Brattströms akademiska feminism brustit genom den senares avhopp från Fi.

Det var nämligen inget dåligt team som Fi hade att ställa upp genom denna konstellation. Schymans mediala öppna manshat i kombination med Witt-Brattströms mera dolskt förklädda argumentation för matriarkatet kunde ha lett till platser i riksdagshuset. Nu blir det av allt att döma inte så. Den vecka som är kvar till årsmötet verkar ägnas till en förberedelse för det återtåg som är oundvikligt. Nu gäller det för fi-aktivisterna att rädda sig själva för det fall politiken skulle bli aktuell igen inom överskådlig tid.

Varför går det då inte att göra ett riksdagsparti av feministiskt initiativ utan slugt ledarskap? Svaret på frågan är vill jag påstå att det helt enkelt inte behövs. Feminismen är idag en bärande del i den svenska statsideologin. Feminismen ligger idag som ett täcke över allt som sägs i den svensk offentligheten. Därutöver har feminismen lyckats med vad kommunismen under de radikala årtiondena sextio- och sjuttiotalet misslyckades med: att etablera sig på universiteten.

Av dessa anledningar är den svenska feminismen av 2005 års märke heller ingen gräsrotsrörelse, vilket är något som går att kräva av de som vill ge sig in i politiken. Till de som sörjer Fi:s öde är det värt att nämna att könsmaktsperspektivet inte alltid hanterats som idag, något som Susanne Dodillet visat i sin forskning. Kanske något att påminna om för de som fortfarande tror på nödvändigheten av ett feministiskt politiskt parti i Sverige.

söndag, augusti 28, 2005

Ekot från vildmarken

En del skribenter lyckas med bedriften att bilda skola för andra. Herbert Tingsten gjorde detta även om han av flesta av sextioåttorna avfärdes som åsiktsdiktator. Vänsterdebattörer har också sina förebilder. Men till skillnad från liberaler har dessa vanligen det svårt att åstadkomma självständiga, originella analyser. Kanske som en följd av att vänstern alltid haft så svårt att förhålla sig till frihetsbegreppet.

Auktoriteten framför andra idag för den reformistiska vänsterns skrivande förmågor är Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider. Bland Greiders epigoner finner vi bland andra Jenny Wennberg på Norrländska Socialdemokraten. Att läsa Wennbergs ledare är som att höra ett eko från Dalarna. Som ytterligare förstärkning av detta så skriver ibland Dala-Demokratens Robert Sundberg i tidningen.

En eloge till Göran-dyrkarna från Norrbotten måste dock ges till dem för att de inte låter sig styras från Stockholm. För detta var väl just vad Lars Adaktusson anklagade Helle Klein på Aftonbladet för när han kritiserade henne för att skriva på påbud från regeringen, dvs. en annan Göran, också han från Vingåker. Vilket inte undanskymmer det faktum som säger att vänsterfolket har svårt att tänka själv.

Med all önskvärd tydlighet framgick detta i Stig-Björn Ljunggrens på bokförlaget Tiden utgivna skrift Ett visst mått av frihet: om socialdemokratin, välfärdsstaten och folkhemmet. Där definieras frihet utifrån vad Per-Albin medgivit en gång. Kan problemet åskådliggöras på ett bättre sätt?

torsdag, augusti 25, 2005

På jakt efter den sanne europén del 4

Idéhistorien är full av exempel på personer som på olika sätt stuckit av. Som velat bryta med det traditionella och driva utvecklingen framåt. Verk i politisk idéhistoria brukar av någon anledning ofta börja med Platon. Platon betraktas i dessa som den förste riktige idealisten. Men han bidrog inte med någon generell utvecklinglära. För Platon låg idealsamhället i det förflutna, inte i framtiden. Det gällde att stanna upp historien och återinrätta det som gått förlorat och att människan i handling bröt mot "ödets järnlagar"för att inrätta den ideala staten.

För Augustinus låg idealsamhället i framtiden. Visserligen i form av ett av abstrakt tillstånd benämnt Gudsstaten, men i alla fall med en slutstation på vägen på den historiens gång som börjar med skapelse och syndafall. De världsliga staterna hade uppstått efter syndafallet och var ofullkomliga och förgängliga, menade Augustinus. Därmed föregrep han och legitimerade den åtskillnad mellan kyrka och stat som varit så karaktäristisk och unik för just Västerlandet.

Augustinus föddes och verkade i Nordafrika. Eftersom han förfäktade arvssynden och människans förutbestämmelse har han ofta betraktats som anti-intellektuell. Kunde verkligen inte den enskilde göra något för att förbättra utsikterna till frälsning?, undrade Augustinus motståndare Pelagius. En berättigad fråga som väl egentligen lagt grunden till den enda upprorsrörelse värd namnet idag: liberalismen. Ändå ska inte Augustinus förpassas till någon skräpkammare. Se honom istället som en för-upplysningsman som bestod oss med en tro på framtiden.

måndag, augusti 22, 2005

Borgerlig kraftsamling

Ombuden har åkt hem från folkpartiet liberalernas landsmöte. Det vi fick se på detta i år var en uppvisning i den skarpare profilering av partiets politik som skett på senare år. Eller ideologiska omsvängning som statsvetare skulle ha kallat den. Grovt sett kan denna sammafattas i två ord: hårdare tag.

Folkpartiets nya ideologiska kurs från och med kravet på språktest för invandrare sommaren 2002 torde vara ett lika intressant ämne som moderaternas nya politik efter Fredrik Reinfelts tillträde. Likasom kanske också centerns efter det att Maud Olofsson tog över. På den borgerliga sidan går det kanske också att säga något om kristdemokraternas ideologiska utveckling, men frågan är förstås om detta låter sig göras om ett parti som inte verkar vilja stå för vad de egentligen tycker i sina hjärtefrågor.

Den strategi borgerligheten anammat - ja jag kallar den så - är inget annat än genialisk. Och den ser ut att kunna hålla över valet utan att krossas av den socialdemokratiska valmaskinen. Greppet att låta det "mjuka" folkpartiet överta de "hårda" moderaternas politik i viktiga kärnfrågor gör socialdemokratiska angrepp mer eller mindre verkningslösa.

I kombination med moderaternas mjuka profilering omintetgör detta av allt att döma skrämseltaktiska viftanden med högerspöket. Sedan har vi centern som bland annat markerat vänskap med småföretagarna och lagt sig till med en mycket framsynt hållning i Europafrågan.

Återstår så kristdemokraterna. Jag tror att de åker ur riksdagen. Ingenting talar för att deras budskap skulle gå att sälja till väljarna. Dessutom kommer vad jag kan se inte Göran Hägglund att klara en valrörelse, med allt vad denna innebär av kritik från vänster och höger. Kristdemokrater har få vänner inom Rörelsen och liberal borgerlig press.

Men det gör ingenting. De borgerliga klarar sig utan dem. Nu är det bara upp till seriöst arbetande ledarsidor för en borgerlig valseger att se till att presumtiva väljare från rest-kristdemokraterna inte skingras till den socialistiska sidan. I så fall kan de gå de till historien för att ha avgjort ett val i alla fall. Ty politik består trots allt av mer än att vara trevlig.

lördag, augusti 20, 2005

Att vara beroende

Höstsäsongens första stora politiska fråga i Norrbotten blev debatten kring det så kallade transportstödet. Jag måste villigt erkänna att existensen av ett sådant var okänd för mig. Men så är det ju ibland. Saker kommer inte till ens kännedom förrän de blir aktuella och debatterade.

Regeringen fattade alltså beslut om att sänka transportstödet, vilket skulle drabba norrbottniska företag extra hårt. Detta på grund av de långa avstånden. Politiker, företagare och organisationsfolk i regionen stod upp som en man och protesterade. Gamle överliggaren och (m)-riksdagsmannen Krister Hammarbergh höll dock en låg profil i frågan.

Det hela slutade med att ansvarigt statsråd Ulrica Messing fick backa (order uppifrån?). Transportstödet ska nu återställas fullt ut. Och de flesta verkar nöjda. Men frågan är väl om norrbottningar och andra invånare i perifert belägna områden bör vara det. För vad är transportstödet annat än en subvention bland andra för att hålla liv i en landsända. Alltså något som fortsätter att göra norrbottningarna beroende av staten.

Ett rimligt argument för transportstödet är att kommunikationerna till och från norra Sverige är dåliga. Och försök att förbättra dessa bemöts inte sällan med skepsis. Det är idag inte självklart att Norrbotniabanan kommer att förverkligas. Detta är tråkigt, ty järnvägen är framtidens kommunikationsmedel nummer ett.

Jag skulle vilja slå ett slag för ett alternativ till dagens regionala utvecklingstänkade. Ersätt denna med regionpolitik. Ge alltså mer makt åt regionerna, helst större sådana än dagens. Varför inte införa så kallad platt skatt på företagandet i norra Sverige? Vid sidan av regionpolitiken får naturligtvis även fortsättningsvis politiker leka med regionala utvecklingsmedel. Men inte på ett sådant sätt att de utgör själva livsnerven i regionekonomin.

Den sektion på Länsstyrelsen i Norrbotten som handhar de regionala utvecklingsmedlen heter sedan en tid Strukturfondsenheten. Det utvecklande perspektivet har sålunda av namnet att döma kommit något i skymundan. Vilket kanske säger ganska mycket om vad långvarigt beroende av offentliga medel leder till: uppgivenhet.

tisdag, augusti 16, 2005

En speciell form av ansvar

Mordet på sex miljoner judar utfört av en regim i Europas största nation har för evigt tilldelat världsdelen en alldeles speciell form av ansvar. I direkt anslutning till krigsslutet var det dock segrarmakterna, i synnerhet USA, som drev på för att det skulle göras upp med vad som skett. Idag märker vi detta bland annat i form av minnesmärken och högtider, men också i form av lagstiftning. I Tyskland är det exempelvis förbjudet att förneka att Förintelsen ägt rum.

När nu en europeisk union håller på att ta form med utökad beslutsrätt och fler medlemsstater så vore det bra om Europa kunde finna en egen väg i kampen mot anti-semitismen. I det långa loppet torde det nämligen inte vara hållbart att förvänta sig att USA ska rycka ut och hjälpa alternativt ta européerna i örat när de inte klarar av att hantera sina egna problem. Som fallet blev i samband med kriget på Balkan under 1990-talet.

Anti-semitismen har en koppling till ett annat ständigt aktuellt fenomen: terrorismen. Vad som inte kommer fram riktigt i nyheter när radikala islamister uttalar sina hot är med vilket hat det talas om "sionismen". Kanske helt enkelt därför att budskapen inte skulle gå att offentliggöra för en bredare publik då. Nyhetsförmedlingen blir till en propagandamegafon.

Det går alltså att slå två flugor i en smäll om Europas stater enas i kampen mot terrorismen eftersom det uppenbarligen finns de som inget lärt av historien och bara blickar bakåt. De styrande som söker efter ledstjärnor att följa i detta arbete kan dock ha hjälp av radikala islamister i ett avseende: nämligen genom att vända sig till de som på olika sätt utnämns till sionister. Dessa är om några vad jag skulle vilja kalla personer med sanna ideal.

lördag, augusti 13, 2005

Vänsterpartiet feministerna

Så börjar då FI:s blivande partiprogram ta form. Inte oväntat verkar det få stora likheter med vänsterpartiets. Avgående partisekreteraren i vänsterpartiet Pernilla Zethraeus har till och välkomnat FI upp på barrikaden. Sex timmars arbetsdag och individuell föräldraförsäkring är i alla fall de första konkreta frågor FI meddelat att de vill driva.

Kopplingen vänsterut kommer inte direkt som någon överraskning. Feminismen har tydliga likheter med leninistisk strategi och taktik. Kanske är det därför som en av förgrundsfigurerna i FI, queer-teoretikern Tiina Rosenberg, hotat med att hoppa av. Sexual- och familjepolitiken är för ensidigt inriktad på heterosexuella, menar hon. Detta är väl knappast att förvåna eftersom homosexualitet var straffbart i Sovjetunionen.

Vad jag vill påstå är att det går att dra paralleller mellan det stridssätt sovjetkommunismen begagnade sig av och den svenska vänsterfeminismens sätt att arbeta. Intoleransen finns där liksom snacket om "backlash" så fort argumenten brutits av. Allt för att få ligga steget före. Målet är, vilket jag tidigare varit inne på, ett upprättande av matriarkatet som hämnd för vad det teoretiska begreppet patriarkatet sägs ha ställt till med. Att få ge igen är vad det handlar om.

I kulisserna bakom FI spökar Ebba Witt-Brattström, kanske den som tillsammans med Gudrun Schyman har mest inflytande över föreningens/partiets politik. Det är mindre troligt att denna kommer att ingå i det av ansvar urvattnade delade ledarskap som ska tillämpas. Men den ideologiska basen för FI, om det nu någonsin kommer ut något röstbart av alla mediala utspel, kommer sannolikt att formuleras av Witt-Brattström. Med hatet som drivkraft dessvärre.

onsdag, augusti 10, 2005

Uppochnedvända världen

För någon tid sedan gick nationalekonomen Marian Radetzki ut med den positiva prognosen att vi inom ett femårsperspektiv kan förvänta oss ett oljepris på omkring 25 dollar fatet, dvs knappt hälften av vad det är idag. Detta under förutsättning att det lugnar sig politiskt i Mellanöstern. För vad världen står inför är en ökning av produktionskapaciteten av sällan skådat slag enligt Radetzki. Som dessutom utvecklas i länder utanför det opålitliga OPEC. Den efterfrågeökning på olja (och andra råvaror) som skett under senare år och som höjt priset är därtill tillfällig. USA går mot lågkonjunktur och kinesernas oljehunger under 2004 var ett specialfall.

Radetzki har dock kommit med djärva spådomar tidigare som slagit fel. Finns det anledning att tro att han har rätt denna gång? Förmodligen inte. Hela argumentationen bygger som Tommy Hammarström påpekar i Expressen den 18/7 på att oljan är en oändlig naturresurs. Vilket den naturligtvis inte är (fastän det finns en del som tror det).

Marian Radetzki är professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet. Man kan undra om detta är en tillfällighet. Luleå brukar ju göra sig känt utanför staketet som producent av tokiga idéer. Svart blir till vitt bara genom att detta sägs högt, upp blir ned osv. Ett desperat skrik lämnar ingen oberörd. Särskilt om det görs stort.

Om det är Luleås, Radetzkis eller någon annans fel att stadens universitet börjar få dåligt rykte låter jag vara osagt. Men nog vore det väl tråkigt att få göra konstaterandet att det råder ett symbiotiskt förhållande mellan snedseglare och perifert belägna lärosäten.

måndag, augusti 08, 2005

På jakt efter den sanne europén del 3

I Sverige är vi inte direkt bortskämda med stora filosofer och tänkare. Kanske är det symtomatiskt att en av de största inom facket, Descartes, dog här, i det land där han menade att såväl människor som tankar frös till is. Samtidigt finns det exempel på personer som verkat inom rikets gränser som väl kunnat uppnå världsrykte om de släppts fram eller uttryckt sig annorlunda.

Anders Chydenius från Österbotten i det som kallades östra rikshalvan av Sverige fram till det att Finland förlorades 1809 var sådan person. Han argumenterade inte bara för frihandel och ekonomisk liberalism drygt tio år före Adam Smiths The Wealth of Nations kom ut. Han var också drivande bakom 1766 års tryckfrihetsförordning och religionsfrihetsförordningen från 1781.

Chydenius argumentation för ekonomisk liberalism tog sig konkret uttryck främst i motstånd mot det bottniska handelstvånget som utgjorde exempel på den inre kolonialism som den svenska centralmakten bedrev bland annat mot hans egen region. Med utgångspunkt i naturrättsresonemang som föreskrev att det tillkom människan att oberoende av omständigheter och klass få vara fri menade han att den enskildes vinst samtidigt var till samhällets gagn. Men också att människorna måste få tänka och debattera fritt. Annars hotades även den ekonomiska friheten.

Chydenius funderade också i banor kring att inrätta en liberal lappländsk utopi. Här skulle privat äganderätt och individuell frihet råda. Befolkningen där skulle ha rätt att sysselsätta sig med vad de ville och inga regler, privilegier eller skatter skulle få finnas. Den enda tillåtna myndigheten var tänkt att utgöras av domaren, vars uppdrag var att se till att ingens rätt kränktes.

Hade detta projekt sjösatts och fått utvecklas är sannolikheten stor att det verkligen gått att tala om existensen av ett Sveriges Amerika i norr.

torsdag, augusti 04, 2005

Rothstein versus Lundgren

Ibland är det rentav tacksamt att bo ute i periferin. Att vara i besittning av möjligheten att utifrån, på avstånd betrakta vad som sker på riksnivån. Den sena vårens debatt i Sverige präglades av vad som framkom i TV-programmet Könskriget. Inte minst väckte sociologiprofessorn Eva Lundgrens forskningsresultat uppmärksamhet.

Efter det att Könskriget visats var det egentligen bara en tidsfråga innan dåligt sysselsatte och ridderlige väktaren av akademiska ideal Bo Rothstein skulle rycka ut. Det skedde också på DN Debatt den 3 juni. Denna gång med en Anne-Marie Morhed som vapendragare så att han skulle undankomma att bli beskylld för manliga härskartekniker eller ensamhet.

Artikeln var taktiskt upplagd sålunda. Det var även Lundgrens svar den 12 juni i vilket Rothstein & Morhed utmålas som forskningspoliser. Lundgren pekade också på svagheten i dessas resonemang som likställer tomten med kristendomen ifråga om vidskepelser. Slutrepliken gavs åt Rothstein & Morhed som säger sig invänta den granskning av Lundgrens verksamhet som Uppsala Universitet beslutat vidta.

Av detta kan man göra några konstateranden. För det första att de båda DN-debattörerna inte lyckades, som det heter i de här sammanhangen, hantera Lundgren. Argumenten räckte inte till och därför hänvisades hela diskussionen till en auktoritet. Ivern att visa upp sig var starkare än resonemangen. Därför blev matchen oavgjord. Eller så blev det seger på poäng för Lundgren.

Det andra konstaterandet som går att göra rör platsen för var Lundgrens omstridda forskning bedrivs. Denna är belägen i den svenska akademiska världens absoluta centrum, Uppsala. Inte i Umeå som vanligen är det lärosäte i landet som kommer på tal när stolligheter är på tapeten.

Med detta sistnämnda som utgångspunkt kan man fråga sig om det alltid är så lämpligt att överlåta domarrollen för vad som ska betraktas som god sed inom forskningen åt centrala instanser. Det verkar ju ibland som om det kan leda till att folk pekar finger åt sig själva.

måndag, augusti 01, 2005

Nyhetsvärde av en dödad ren

Ett populärt tema är att göra spektakel av vad som står att läsa i landsortstidningar. Med dessa avser jag inte främst alla mediala organ som är belägna utanför Stockholms tullar. Snarare syftar jag på de riktigt lokala, såsom till exempel Haparandabladet i Norrbotten.

Det händer sannerligen inte mycket att skriva om i Torne älvdalsområdet. Det sägs ha förekommit även under andra tider än semesterperiodens värsta nyhetstorka att Haparandabladet rapporterat om överkörda rävar och harar. Sannerligen något för en storstadsbo att skratta åt.

Men fundera gärna närmare över detta fenomen. Är det inte just i storstäder som djuromsorgen tar sig tydligast uttryck? En nyhet som knappast är värd att nämnas ens i periferin skulle därmed kunna gå hem även i Stockholm. Men är huvudstadsborna villiga att nedlåta sig till att erkänna att allt liv inte cirkulerar runt dem själva?

Sådana tankar rör sig i mitt huvud när jag i Norrländska Socialdemokraten läser om en renolycka på E10. Slutmeningen i notisen är kort, lakonisk: "Föraren klarade sig utan skador, men renen avled."