Franskt nej - inte bra

De tidigare farhågorna om att fransmännen kommer att rösta nej till EU:s nya konstitution besannades ikväll. Resultatet från Frankrike kommer att påverka utgången av den rådgivande omröstning om konstitutionen som hålls i Nederländerna på onsdag till förmån för detta lands nejsida menar en del. Därmed skulle hela den process i riktning mot fortgående politisk integration av EU vara verkligt hotad. Att ett av grundarländerna säger nej är ändå allvarligast.

Det finns dock skäl att vara optimist. Debatten inför folkomröstningen i Frankrike har trots allt också handlat om vad Frankrike kan göra för EU. Den har inte haft en så svensk karaktär där det mest frågats efter vad Frankrike kan få ut av unionen. Från den vänster som är splittrad i frågan har det bland annat riktats kritik mot utformningen av den sociala dimensionen i förslaget till konstitution. Alltid något.

De utländska politiker som engagerat sig för ett ja i den franska valkampanjen - bland andra Gerhard Schröder och Margot Wallström - lär få inkassera bakslag för sina egna karriärer på hemmaplan som en följd av resultatet. Ty att delta i politiken som europé har onekligen sina risker.

En risk tar också den som väljer att underställa ett beslut folkets dom. Det är nämligen inte ovanligt vid folkomröstningar att väljarna tar chansen att rösta mot den politik som förs i största allmänhet snarare än att avge ett ja eller ett nej på en preciserad fråga. Kanske var det missnöjet med de franska politikerna på hemmaplan som orsakade nederlaget ikväll.

Åsiktsaristokrater del 2:2

Det gives många tillfällen att hoppa på de som i den svenska debatten av någon anledning anser sig torgföra åsikter bättre än andra. Med en andra artikel på mindre än en månad slår Ulf Bjereld till på DN Debatt med det underliggande politiska syftet att visa på motståndet mot svenskt NATO-medlemskap. Med stöd av resultat från den så kallade SOM-undersökningen hävdar Bjereld att svenskarnas NATO-motstånd ökar. Den fråga som genast inställer sig är varför en vetenskapsman med stöd av folkopinionen vill framföra något sådant?

Svaret kan gärna inte annat vara än att politiseringen drivits långt även inom ett etablerat lärosäte som det i Göteborg (där Bjereld verkar). Men få verkar de vara som uppmärksammar detta. Istället pekas finger åt de mindre högskolor och universitet som av elaka tungor kallas bygdehögskolor och regionalpolitiska satsningar. Ändå är narcissism ett lika vanligt problem vid dessa som vid större universitet.

Tänk om åsiktsaristokratin på Sveriges större universitet kunde balanseras av genuint regionala krafter vid mindre högskolor, vilken injektion till det offentliga samtalet det skulle bli. Vi skulle slippa höra det ensidiga kackel som får höras från förment internationellt renommerade forskare. Vi skulle kanske också få fram företrädare som kan argumentera för den regionala utvecklingen istället för de B-lagsakademiker med storstadskomplex som i många fall idag innehar rektorstjänsterna vid mindre högskolor.

Vore inte detta någonting att föredra?

Att straffa den olydige

Det verkar som om 1990-talets stora stridsäpple i den norrbottniska politiken - placeringen av det nya sjukhuset - får en uppföljare under 2000-talets första decennium. Detta sedan det stått klart att ledningen för Luleå Tekniska Universitet vill flytta institutionen för hälsovetenskap från Boden till Luleå. När sjukhuset byggdes mitt emellan Boden och Luleå kände sig många bodenbor överkörda. Det var ju i huvudsak deras arbetsplats som flyttades. Nu är de än en gång åsidosatta. Så går i alla fall debatten.

Inte har frågan om hälsovetenskapens flytt blivit mindre infekterad av att en numera före detta minister från Piteå återigen spelat huvudrollen i en fråga som berör bodensarna. Tillsammans med universitetets rektor har denne visat prov på bristande hörsamhet för de initiativ som trots allt tagits för att låta hälsovetenskapen kvarbli i Boden. Linjen är istället den att verksamheter utanför Luleå ska centraliseras till Porsön där huvuddelen av universitetets verksamheter är förlagda.

I logikens och konsekvensens namn av detta kan man därför tycka att också Musikhögskolan i Piteå borde flyttas till Luleå. Men det är inte en fråga som dryftats i den politiserade styrelsen vid det föga märkvärdiga Luleå tekniska universitet. Kanske mest för att den inneburit ett hot mot det starkaste av alla intressen, det egna. Ex-minister Sundström glömmer inte bort sin hemort.

Ändå är nog frågan om inte hälsovetenskapens placering främst handlar om något annat. Efter valet 2002 styrs Bodens kommun av en anti-sosseallians ledd av ett moderat kommunalråd. Det ligger nära till hands att tro att denna nu straffas genom att kommunen tas ifrån en verksamhet av socialdemokraterna i universitetsstyrelsen. För fortfarande är det så i Norrbotten att den som riktar kritik mot överheten/socialdemokratin, har reprimander att vänta.

Eurovision Song Contest - från samling till söndring

När idén till att anordna en tävling i musik bland Europas länder kläcktes 1955 låg den i tiden. Några år tidigare hade föregångaren till EG och EU, Kol- och Stålunionen, skapats. Den första finalen hölls 1956 i Lugano i Schweiz och samlade sju länder. Sedan dess har det som bekant tillkommit ett antal deltagare.

Det för tävlingen mest avgörande tillskottet av nya tävlande kom i och med att de europeiska länder som avvecklat kommunismen fick möjlighet att deltaga. Nu fick dessa en arena att ge utlopp för allt de varit förhindrade från under de ofria åren. Konsekvensen blev en injektion till Eurovision Song Contest men också söndring.

Det har nämligen visat sig att de nya deltagarländerna har en stark benägenhet att rösta på varandra. Att grannländer röstat på varann har förvisso alltid förekommit. Men knappast på ett sätt att det gått att tala om olika "block" som en följd av poängfördelningen.

Om det alls är tillåtet att tala om politik i anslutning till Eurovision Song Contest - av många anses ju tävlingen vara uttrycket för höjden av töntighet - så går det att iaktta en uppdelning mellan länder som ser tävlingen som en kul manifestation för europeisk samling och de länder som genom sitt utanförskap får en chans att marknadsföra sig. Finalen på lördag förstärker sannolikt inte denna splittring men säger ändå ganska mycket om hur det ser ut i Europa idag.

Feminismen i Sverige

På 1950-talet gav nationalekonomen och liberalen Sven Rydenfelt ut boken Kommunismen i Sverige. Boken är ovanlig i sitt slag såtillvida att den inte använder sig av den metod som statsvetare gärna tillämpar när idéer studeras, dvs. analyser som slutar i klassifikationer och beskrivningar. Rydenfelt gick i sin studie mera in för att försöka förklara vad det var som gjorde att en del drogs till kommunismen. Bland annat gjorde han detta genom att jämföra kommunismens styrka i olika delar av landet.

Efter att ha sett första delen av dokumentären "Könskriget" anser jag det vara på sin plats att efterfråga en analys i Rydenfelts anda av orsakerna till feminismen i Sverige. Att det inte längre räcker med att förhålla sig till feminismen i form av torra akademiska konstateranden står klart sedan regeringens jämställdhetsexpert Gunilla Ekberg och kvinnojourernas ordförande anslutit sig till de idéer/teorier som professorn Eva Lundgren står för. Maria Abrahamsson kallar dessa vid sina rätta namn när hon i Svenska Dagbladet skriver om"morbida fantasifoster".

Det är nog så att det alltid kommer att finnas personer som inte drar sig för att använda vilka medel som helst i syfte att få upprättelse för personliga besvikelser och upplevelser. För vad annat kan Lundgrens djävulskonspirationsteorier bottna i? Det är dags att på allvar börja syna vad statsunderstödda verksamheter som kvinnojourerna sysslar med. I ett andra steg bör den enorma tankesmedja för feminismen som inrättats vid universiteten i namn av genusvetenskap avvecklas. Endast så kan den sjuka svulst i samhällskroppen som benämnes manshat avlägsnas. Först måste dock åkomman diagnosticeras. För det ändamålet krävs en eller flera Rydenfelt.

En liberal revolution i norr

Sedan länge har det varit så att Norrbotten gått att betrakta som i politisk mening rött. Historien om hur den anti-intellektuella väckelserörelsen laestadianismen med rötter i 1800-talet fick sin efterföljare i form av en regional variant av kommunism på 1900-talet är känd. Likaså hur den sistnämnda ynglat av sig i en annan intolerant politisk ideologi på 2000-talet: en påstått radikal feminism.

Denna för regionen så karaktäristiska men negativa ideologiska utveckling lägger emellertid inte hinder i vägen för den som vill tala om en liberal revolution i Norrbotten som pågått åtminstone sedan 1990-talet. Det är numera inte lika självklart (s) ska regera i länets kommuner och landstinget för all framtid. En förklaring till detta stavas Norrbottens Sjukvårdsparti som förmått ändra hela det politiska landskapet i regionen.

Nu är ju inte sjukvårdspartiet något liberalt parti, utan snarare en välfärdsnostalgisk anti-rörelse. Deras maktkritiska attityd har dock gjort att fler i Norrbotten börjat ställa sig frågor utifrån andra perspektiv än de traditionella. Vilket nog kan sägas vara en liberal revolutions främsta förtjänst.

Om denna på sikt kan ta sig konkreta uttryck i form av fördelning av mandat mellan partierna mera enligt det gängse svenska snittet och ett borttynande av manshatet så kanske det går att börja tala om en region med goda framtidsutsikter.

Att analysera ondskan

Det ryska agerandet i samband med sextioårsminnet av andra världskrigets slut visade med stor tydlighet att långtifrån alla är i stånd att urskilja politikens destruktiva krafter. Förutom att det var segern som firades i Moskva i måndags (i väst firades freden dagen före) så hette det att det var fascismen som besegrats. Ungefär som om det i nazismen ingick något mera obestämt tänkt att gå att förknippa med allt som inte var kommunistiskt under kriget.

En Petter Larsson gör sig till redskap för denna form av idéanalys i Norrländska Socialdemokraten och agiterar på tidningens kultursida utifrån "anti-fascismen" i Berlin. Kyrkliga organisationer, fackföreningar och politiska partier placeras in under denna s.k. ideologi. Att dessa skulle vilja föras ihop med de våldsförhärligande svarthuvor som mer än alla andra kallar sig antifascister är dock föga troligt.

Den huvudsakliga måltavlan för de som argumenterar mot påstådd fascism i Europa är en närmast försumbar skara nazister. Agitatörerna drar sig därför inte för att utöka denna med populistiska partier som förekommer i flera länder. Men det är en lika farlig väg som att hänföra nazister till fascister. Det är heller inte speciellt lyckat att ställa kommunister utanför de sistnämndas krets. Alla dessa tre grupperingar har nämligen ganska mycket gemensamt, inte minst då föraktet mot demokrati.

Allvarligare än att så många förvirrade akademikerbarn? fastnat för stereotypa uppfattningar om det politiska landskapet i Europa är ändå att en Stalinkult blommat upp i Ryssland. Det sorgligt att se hur en nation som fostrat så många begåvningar genom åren fortsätter längs den väg som i sanning kan kallas förbannelsens: att hylla ett dåligt ledarskap.

Åsiktsaristokrater del 1:2

Firandet av att det gått 60 år sedan de allierade segrade över Nazityskland verkar inte direkt ha uppställt några hinder för de som vill plaska lite extra i den svenska ankdammen. Idag på envägskommunikatörernas favoritforum DN Debatt går Bo Rothstein till storms mot forskningens politisering. Att kritisera regeringen för denna är en viktig uppgift som har mitt fulla stöd. Vad jag vänder mig mot är ensidigheten i argumenteringen som länge pågått och det faktum att den anförs av en enda man. Samt frånvaron av internationella jämförelser i analyserna.

Denna gång svingar Rothstein svärdet runt hela kroppen, dock utan att nämnvärt träffa ansvariga socialdemokrater. Istället är det förre folkpartiledaren Bengt Westerberg som i egenskap av Vetenskapsrådets ordförande får motta huvudstöten. Enligt Rothstein agerar denne "nyttig idiot" åt regeringen och medverkar till de små stegens tyranni.

Argumentationen verkar på något sätt överdriven, tjatig, för att inte säga freudianskt orsakad. Kanske är det mot bakgrund av det sistnämnda man främst ska se den då ju Rothstein hösten 2003 befann sig i något slags föreläsningsärende vid Luleå Tekniska Universitet, ett lärosäte som enligt honom själv nog skulle fylla kriterierna på en s.k. bygdehögskola.

Jag vägrar dock tro att Rothstein likt Saulus mött ljuset och ändrat uppfattning om politiserade "småhögskolor". Snarare har det nog varit så att mera krassa intressen legat bakom visiten i Luleå. Närmare bestämt en statsunderstödd marknadsföring av hans egen bok, den auktoritetsbundna Sociala fällor och tillitens problem. I så fall är han ingen vetenskapsman själv utan en Judas.

Innan vi tilldelar någon epitetet "stridbar akademiker" kan det vara på sin plats att fråga sig om ifrågavarande i övrigt sköter sina ämbetsåtaganden. Som till exempel handledning av doktorander och uppgiften att vara sitt ämnes eller sin institutions företrädare. Narcissism och fixering vid det egna intresset är inte ett ovanligt problem hos professorer i största allmänhet. Vilket är minst lika allvarligt som politiskt styrd forskning.

En sann stridbar akademiker var Herbert Tingsten som lämnade professuren i statsvetenskap vid Stockholms Universitet när han ville börja ägna sig åt att driva frågor han brann för. Kompetens fordrade inga speciella titlar en gång i tiden.

En revolution i det tysta

Det pågår en revolution i det tysta i Sverige och västvärlden. Tillverkningsföretag flyttar sin produktion till länder där arbetskraften kan köpas till lägre löner. Samtidigt plockas arbetskraft utifrån till Sverige för att utföra jobb billigare än svenska företag och arbetare. Även tjänsteproduktion "outsourcas" till låglöneländer. Fenomenet har länge debatterats men knappast mycket utifrån dess revolutionära sprängkraft.

Vi fick en föraning om denna i TV-programmet "Debatt" i tisdags då framtidens arbetsmarknad i dalsländska bruksorter diskuterades. Gemensamt för de som förlorat eller riskerar att förlora jobbet tycktes vara att ingen existens var möjlig utanför den egna orten och fabriken. Så ser det ut på många håll i Sverige, och utifrån sådana förhållanden är den ledande samhällsforskningen uppbyggd. Några svar på i vilken politisk riktning det tilltagande antalet arbetslösa industriarbetare kommer att bege sig ges således inte av några statsvetare eller sociologer.

Kanske var det därför debattens huvudaktörer inte bidrog med något nytt. Fredrik Reinfeldt gjorde sitt kanske minst lyckade framträdande sedan han blev partiledare och framstod snarast som blind för problemet när han påstod att vi måste jobba mer. Hans Karlsson, socialdemokratins utsände, hade inte mycket mer att komma med än löften om bibehållna ersättningar. Fast det är jobb folk vill ha.

Det har talats om att omkring en halv miljon jobb kan komma att försvinna ur landet genom denna verkligt post-industriella revolution. Därför finns det skäl att fråga sig vad de många som byggt upp sitt liv kring i första hand trygghet har att se fram emot. Vilka ideologier kommer att utöva lockelse på dem när grunden för deras tillvaro försvinner och uppenbarligen inga hjälpande händer finns att tillgå från dagens politiker?

Regionstyret i Norrbotten

Efter att ha legat i dvala under vintern har debatten om det nya regionstyret i Norrbotten tagit fart igen. Vad det handlar om är förstås om kommunförbundet och landstinget i länet ska lyckas i sina strävanden att få till stånd ett samverkansorgan för regional utveckling. Tidigare försök i den riktningen har ju inte gått så bra. År 2002 misslyckades man därför att inte alla kommuner i länet var eniga om att inrätta samverkansorganet (full enighet bland ett läns kommuner krävs för att få göra detta). Förra året stöp försöket bland annat på grund av ett förslag till förbundsordning i det tilltänkta samverkansorganet som i praktiken var ett medel till att återinföra socialdemokratiskt enpartistyre. Norrbotten är som bekant inte lika rött längre vad avser politisk färg. Och det har länets socialdemokrater inte ännu lyckats svälja.

Med det förslag till förbundordning som nu förs fram ges ökat utrymme för proportionalitet och därmed demokrati. Frågan är dock om landstinget - som är mest pådrivande i ärendet - kommer att få med sig alla kommuner denna gång. Det hela verkar på något vis amatörmässigt skött. Därtill hämmas den politiska sammanhållningen i Norrbotten av att länets kommuner drar åt olika håll, inte sällan med landstinget som katalysator.

Att landstinget i Norrbotten engagerar sig hårt i den här frågan har givetvis att göra med att det förs diskussioner om att förstatliga landstingen i Sverige. För de som inte passar in i en renodlad sjukvårdsorganisation gäller det då att skaffa sig nya arbetsuppgifter, som t.ex. regionalt utvecklingsansvar.

Hur frågan om att bilda samverkansorgan för regional utveckling hanteras i Norrbotten säger oss en del om hur små regioner kommer att klara sig inom ramen för Europasamarbetet. De regioner med svagt utvecklad kollektiv identitet som inte är så stora kan komma att få det svårt i denna funktion. Min egen ståndpunkt är därför att man i Norrbotten - inte bara på grund av svårigheterna att göra något på egen hand - orienterar sig mot andra landskap i norra Sverige i syfte att bilda en storregion med över en miljon invånare.